Det är en grundstomme i otroligt många filmklassiker. William Wylers The Best Years of Our Lives (1946) såg jag häromåret, en förbryllande blandning av nationalism och något slags underliggande angst som på ett ytplan sopas undan genom sentimentalitet.
Häromdagen såg jag After the Curfew som har just detta upplägg: soldaten återvänder och söker sin plats i samhället men söker sig också tillbaka till den militära gemenskapen. Vi snackar här om den väpnade kampen mot kolonialmakten Holland som utkämpades i Indonesien i slutet av 1940-talet. Usmar Ismails film har som huvudperson en man, Iskander (A.N. Alcaff), som efter att ha stridit i frihetskriget kommer hem till sin trolovade Norma, som bor i ett prydligt hus med sin familj. Nu ska han börja söka jobb, påhejad av Normas pappa. Iskandars drömmar om ett liv som jordbrukare ger ingen något för. Det kryper i skinnet på honom. Något är fel. Han hemsöks av det förflutna, av våld och övergrepp han själv gjort sig skyldig till tillsammans med sina överordnade. Det småborgerliga livet som hans fästmö lever i (hon planerar en glad överraskningsfest för honom med roliga ringlekar) fyller honom med avsmak, det där har ju ingenting med den revolutionära kampen att göra (verkar han tänka). Och när han söker upp de gamla armékumpanerna visar det sig att dessa i två fall kommit upp sig i samhället. Den ena är chef för ett infrastrukturprojekt, en del av en bredare nationaliseringsvåg, och den andra bedriver handel med utländska företag (hans diamantring fångar Iskandars itntresse). En av kompisarna, Puja (Bambang Hermanto) lever i en helt annan kontext. Han är småkriminell och är något slags hallick. En av sexarbetarna, Leila, ges en framträdande roll i filmen, hon fördriver dagarna med att klippa ut bilder ur modetidningar. Och hennes sorg yttrar sig vid ett flertal tillfällen i vemodig sång.
Musiknummer, ja. After the Curfew är stilistiskt intressant. Den inleds med mörka noirstämningar. Fötter, natt, skarpa steg, hotfullhet. Sen kastas vi från något som påminner om neorealism (jobb, urbana omgivningar) till just musikalens uttryck. Men det här fungerar faktiskt utmärkt, med känslolägen som sliter åt olika håll.
Ismail bygger, så förstår många filmen, en olycksbådande bild av ett i tilltagande grad militariserat Indonesien. Detta påminner en titelns curfew om. Ett militariserat undantagstillstånd där makten håller på att formas. Man kan förstå storyn så, att Iskandar är uppslukad av det förflutnas grymheter (med en alls inte så ren revolutionär kamp) och när han besöker arbetsplatser och gamla bekanta blir han allt mer inkörd på att hämnas och att slåss, ressentimentet har tagit över. För det som han ser omkring sig är inget gott samhälle, trots att kolonialväldet är borta. Nu är det pengar, makt, sleaze, borgerlighet. Och glättiga nöjen. Scenen med ringdanser på Normas party är verkligen otroligt välgjorda, för det är som att vi upplever dem genom Iskanders bittra ögon, utan att han ens för det allra mesta är i rummet. Jag associerade till Govind Nihalanis film Party från 1984 som i en Bombay-miljö som ställer ut strebers och hycklare på parad.
Jag har verkligen ingen koll på Indonesien historia så jag lutar mig gladeligen mot andra som har något slags ramar utifrån vilka filmen kan förstås. Men för mig ter den sig som en uppgörelse med ett samhälle som frigjort sig från den koloniala överhögheten, men som i dess ställe skapat nya former av förtryck, och de gamla spökena vilar inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar