En mekaniker (Pierre Louis-Calixte) grejar med en maskin i en stor hall som är så gott som tom. Ett märkvärdigt ljus faller in genom fönstret, den sena eftermiddagens glöd som signalerar att arbetsdagen snart är slut. Mannen är fördjupad i vad han gör, ser ut att veta och kunna. En blyg förman (Jean Segani) kommer förbi och kollar läget, men vi iner efter ett tag att det inte är maskinen han är intresserad av. Den ska packas ihop och transporteras bort, som allt annat. Fabriken har lagts ner och nu är nästan allt jobb gjort, det är mest bara mannen som demonterar maskinerna som arbetar. Maskinisten kastar en blick på förmannen, och blicken besvaras.
Alain Guiraudies Ce vieux rêve qui bouge (That Old Dream That Moves, en kort film på 51 minuter) skiljer sig ur mängden av filmer som i någon bemärkelse ställer arbete i centrum. Dels för att det här handlar om arbetets slut, det har jobbats färdigt men inget nytt skede har inletts. Bilderna utstrålar en outgrundlig stillsamhet och melankoli, arbetarna rör sig genom tomma miljöer som är bekanta för dem men ändå inte. Nykomlingen, mannen som plockar isär maskiner, får på arbetsplats efter arbetsplats beskåda uppbrottets stund, arbetsgäng som håller på att lösas upp och framtiden verkar oviss för dem alla på den här fabriken. Du har ju jobb så det räcker hela livet du, säger en i gänget, med giftpilens udd. Dels är filmen ovanlig som en (genom)queer berättelse. Bland filmer som tar ett queert grepp om arbetslivet kommer jag främst att tänka på God's Own Country, med det bistra jordbruket, och så Brokeback Mountain förstås (även om arbetet har en ganska marginell plats där). Och den mästerliga Billy Budd-historien Beau Travail. Och naturligtvis My Beautiful Laundrette. Tangerine, om sexarbete. Och många fler, hoppas jag.
Vad maskinerna är för något och vad som tidigare har tillverkats i fabriken får vi aldrig veta. Vi hör ordet Ubitona, men vad det betyder vet nog bara de invigda, liksom all annan maskinjargong. Det handlar därför om arbete som en konkret abstraktion: på vissa sätt är det helt oviktigt vad vi gör, arbetet har platser och roller i livet som inte går att reducera till vad det är vi exakt håller på med. Och bland dessa roller är den skarpa dikotomin, instiftad i lag och övervakad av institutioner, mellan den arbetande och den arbetslösa. Som sagt är det bara mekanikern som utför något arbete. De andra dräller omkring. De dricker avskedsöl, småpratar, vankar runt och ser sig omkring. Snart är det ändå slutjobbat här. En ljummen bitterhet, något slags sorg. Så här har jag aldrig sett en fabrik på film förr, fabriken som icke-fabrik, det levande arbetet (om)begraver det döda arbetet i form av maskinen. Ännu har inte fabriken förvandlats till hipp restaurang eller event-lokal.
Omklädningsrummet etableras snabbt som en erotisk zon. Flera av männen kollar in nykomlingen, han som ändå snart är på väg, liksom de alla är. Ce vieux rêve qui bouge är framför allt en skildring av erotisk attraktion, att erkänna den, kännas vid den, och att samtala om den. Att bjuda in, att bli avvisad, att bli kanske-avvisad. Guiraudie har gehör: hans minimalistiska film går djupt för att den berör något trassligt och svårfångat. Den tillfälliga erotiska attraktionen, och livsskedena som snabbt kan förändras och så kastas man in i ett nytt sammanhang. Med andra ord: en skärningspunkt mellan erotik och arbete. Mekanikern erotiseras som en sorts förlängning av maskinerna, de som nu stannat av och förfrämligats.
Filmen kan placeras i millenieskiftets tankar om samhällsomvandling, om the leisure society och det post-industriella tillståndet, the end of work, som det hette provokativt hos Jeremy Rifkin som drog stora och vettlösa växlar på allt. Många gånger fanns här ett eurocentriskt perspektiv, blint för hur arbetet flyttar runt globalt, och som fetischerade isolerade fenomen. I litteraturen kan man se strömningen i Ballards fascinerande Cocaine Nights (1996), en essä förklädd till detektivhistoria. Den sävliga, lulliga texten om hur den oändliga fritiden piggas upp av brott och sex (som även får kapitalismen att leva vidare när arbetet dött) är naturligtvis helt annorlunda än Guiraudies film. Ändå är han en regissör som har sagt sig influerats av Bataille, så helt ute och cyklar är jag inte (Cruisingfilmen Strangers by the Lake har jag inte sett). Jag kan inte låta bli att se en parallell, en historisk kontext som föder två reaktioner. Ballard målar upp ett slags dystopisk utopi, medan Ce vieux rêve qui bouge befinner sig i ögonblicket, på tröskeln, i en stillsamhet som innehåller turbulens och förändring, men det förflutna kommer aldrig tillbaka, fabriken är borta.
Ja och det där ljuset. Som lyser genom fabriken. Som reflektioner och solkatter på väggarna ute. Den ständiga eftermiddagen. Det är som att tiden står stilla och löses upp, det är som att den där allra sista arbetsdagen levs om och om igen. Snart är fabriken helt och hållet tom.