I början av Dag Johan Haugeruds Barn (2019) finns en scen där en trettonårig blir utfrågad av lärare. En klasskamrat är plötsligt död och flickan var i närheten när det hände, kunde hon på något vis ha vållat hans död? Flickan svarar på nästan alla frågor med samma fras: vi bare tulla. De vuxna vänder och vrider på begreppet och de reagerar alla på ordets oskyldiga klang.
Haugerud har själv i olika intervjuer sagt att han tagit intryck av den legendariska dokumentärfilmaren Frederick Wisemans skapande. I High School från 1968 finns en scen som faktiskt påminner om det här med bare tulla. En flicka sitter i ett lärarrum, och en förälder är med också. Flickan anklagas för något. I was just messing around säger hon. "But what does it actually consist of?" Flickan som sitter på något slags förhör säger att det kanske skrattades och pratades och nån bok blev kastad och när läraren ingrep käftade man emot. "Is that messing around, I would call it disrespect!"
Jag kan tänka mig att Wiseman påverkat Haugeruds lyhörda och lyssnande sätt att frammana språkliga situationer. För i denne amerikanska dokumentärgigants verk diskuteras, förhandlas, strids och argumenteras det. Filmerna utspelar sig till stora delar i de språkliga situationerna, i hur människor använder ord, vilka förskjutningar som finns i begrepp, hur det finns ett samförstånd i vad något betyder eller en konflikt.
High School är en av Wisemans otaliga djupdykningar i amerikanska institutioner. Titelns high school ligger i Philadelphia och de elever som går där verkar ganska välbärgade. Året är alltså 1968, på alla sätt ett brytningsskede. Vietnamkriget, MLK, rymdresor. Allt detta finns med på ett hörn. Ja till och med existentialister. En tråd som löper genom filmen är den grumliga auktoritet som lärarna försöker upprätthålla: de ter sig delvis hjälplösa i sin skolvärld och kompenserar genom att "sätta ner foten". Ofta handlar det om futtiga grejer, som längden på kjolar eller gnabb om en kvarsittning. Sexualundervisningen för flickor handlar om självdisciplin medan pojkarna får skratta åt att sticka in fingrar i kroppsöppningar. En lite hippare lärare vill lite fumligt leda eleverna in i poesins värld via Simon & Garfunkel ("Simon is the poet").
Kanske lite i Arendts anda: vad betyder begreppet auktoritet i ett samhälle som kretsar kring att arbeta och konsumera? Vad är utbildningens mål om det är oklart vilka slags traditioner, mönster och tankar som ska förmedlas? Den här förvirringen täcks över med ett vi bestämmer som ska få slut på alla frågor. Flickorna ska vara graceful (en scen med en modevisning) och pojkarna ska lära sig att lyda och bli män. "It's nice to be individualistic but there are places to be individualistic." "Don't give me that sir business, because there's no sincerity behind it!"
Nu låter det som att kurvorna blir väldigt raka men det är det ju inte. Det är vardagligt och ganska oansenligt, inget jättedramatiskt händer. Det är gymnastik, hushållslära, diktamen på skrivmaskin, en lärare läser en berättelse med eleverna gäspar. Det sista vi ser är en lärare som läser upp ett olycksbådande brev från en tidigare elev som nu krigar i Vietnam. Skolan som förberedelse för ett liv som kanske avslutas abrupt med ett meningslöst krig?
En lärare håller en överraskande progressiv lektion om ojämlikhet och arbetsmarknad. Men sen när han ska tala om rasism väljer han att ordna en hjärndöd omröstning bland eleverna. Istället för att ta itu med saker på riktigt är den bild man får av Wisemans kritiska film att fokus på vad eleverna ska lära sig, vad ett samhälle ska föra vidare, är decorum. Att det viktiga är hur lång kjolen är eller att en pojke måste ta på sig gympakläderna, inte att skolan på något sätt rustar eleverna för att förstå samhället.
Samtidigt är det alltså inte en systematiskt levererad tes som dokumentären bygger upp. Slående är att kameran i den största delen av filmen befinner sig inne i skolan. Från en öppning med stadsbilder. Det här är verité och själva filmandet känns stundvis nästan experimentellt: ibland ses ansikten i extrema närbilder. Skiften i fokus (händer/ansikten/föremål) gör att en scen "andas". Och inte nog med det är det ju faktiskt också en berättande film, även om scenerna är associativt förbundna och det saknas centrala karaktärer så nog skapas ett slags narrativ. Och till och med musik finns det. Med en slamrande skolorkester, de redan nämna Simon & Garfunkel och den hiskeliga plågan "Simon says" poängen. Put your hands in the air.... Och frågan är alltså vad man drillas för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar