Adelheid (1969)

Vad handlar den här filmen egentligen om?

Den frågan kan vara ett tecken på konst som går på tomgång. I vissa fall dock även att en film inte rör sig längs de mest uppenbara stråken och inte byggs upp med de vanliga vändningarna. Jag ser Adelheid, regisserad av František Vláčil, utan några speciella förväntningar, annat än att jag hört om (men inte sett) hans tunga, i flera bemärkelser, historiska dramer. Som Marketa Lazarová. I Adelheid (baserad på en roman av Vladimír Körner läser jag) rör regissören sig om inte i samtiden så i en tid som ligger bara ett par decennium tillbaka i tiden. När filmen diskuteras gör den det utifrån hur den behandlar den tyskspråkiga befolkningens öde i Tjeckoslovakien efter andra världskriget. 

I filmens första scen ser vi människor i en tågvagn. Det är mörkt, väldigt mörkt. En stämning av att vänta, kanske frukta, kanske se fram emot, och att uppgå i tågets rörelser. Men innan jag säger något mer ska nämnas att det här långt är František Uldrichs film. Han står för fotot med suggestiva blåtoner drömsk atmosfär och långsamhet. Det är i det här avseendet som vi har att göra med något som gör avtryck på riktigt. Uldrich, i samarbete med Vláčil, låter fotot vila i det dunkla (ibland i mörker). Sättet att filma befinner sig så långt man kan från det panorama-aktiga som är så vanligt i film, där man vill att tittaren ska få en illusion av att förstå allt och ha sett allt. Adelheid fungerar på motsatt sätt, och det har med berättelsen att göra. Vad jag skulle säga att filmen "handlar om" ses nämligen inte i bild. 

Viktor (Peter Čepek) återvänder till Tjeckien (Tjeckoslovakien) efter andra världskriget (han har bland annat haft tjänst i brittiska flygvapnet). Nu ska han på de alldeles nya myndigheternas uppgift gå igenom ett hus i en by i norra Mähren där allt håller på att förändras eftersom tyskarna drivs bort eller arresteras. I huset, som bebotts av nazister efter att de judiska invånarna vräkts (och mördats?), befinner sig Adelheid (Emma Černá), vars far, en nazi-politruk i Reichsgau Sudetenland , tillfångatagits. Viktor ska genomföra en inventering och börjar med att gå igenom biblioteket. I faggorna finns Adelheid, som ges eller tar på sig (viktig ambivalens) rollen som mannens hushållerska. Han är (sexuellt) fascinerad av henne och tittar, tittar, tittar. Ibland tittar hon tillbaka, men vad hon egentligen tänker om honom vet vi inte.

Man tittar voyeristiskt på kvinna. Ett av filmens mest slitna upplägg (i sin minst trötta form i Vertigo). Istället för att bygga upp en sliskig kärleksberättelse som ska peppras med "nazistdotter vs tjeck" jobbar Vláčil med ambivalens och det outtalade. För Adelheid tittar alltså tillbaka. Adelheid och Viktor talar inte varandras språk, eller så ter det sig inledningsvis, sen uppstår frågor, många. Allt har att göra med vad de här personerna egentligen förstår och har gått igenom och, inte minst, varit delaktiga av (Adelheid). Men detta ser vi ju inte. Det vi däremot följer med är hur de utför sina sysslor och närmar sig varandra. Viktor har magsår och en stor del av filmen kretsar kring hans ätande, ett obehag som sitter i kroppen (blir en metafor såklart men funkar ok). 

Snacket sköter en tjeckisk myndighetsmänniska (polischef, typ) (Jan Vostrcil, minnesvärd från Formans underbara film om de där brandmännen) som ska komma och kontrollera hur arbetet framskrider. Men det han egentligen tycks vara ute efter är att höra om det finns någon sprit i huset att förtära. De här myndighetsgubbarna är såklart lätta att se som bilder av det senare Tjeckoslovakien och att det här i filmen finns en maktkritik, som i så mycket annan film från den tiden. 

Adelheid skildrar ett samhälle som är upprivet och sårat och vars nya former får sin prägel av att roffa åt sig makt och resurser. Det den beskriver väl är hur kvickt makten stelnar i sina former, detta är den supande myndighetspersonen ett exempel på, hans kostym sitter som en andra hud och han får den nyss etablerade, nya situationen att se ut som ett evigt tillstånd. Vilket det ju inte är. Viktors och Adelheids framtid ser länge ut att vara oviss, medan vi lätt kan tänka oss att myndighetspersonen sitter på sin post fram tills pensionen i sattelitstaten Tjeckoslovakien. Här finns naturligtvis frågan om "hemland" och "hemort". Vart är Adelheid (arresteras?, fördrivs som de andra tyskarna?) och Viktor (har han något att återvända till?) på väg? I slutet sker en vändning som punkterar några av de här frågorna. 

Jag var ganska skeptisk mot Adelheid utifrån beskrivningen av den, men den visade sig vara betydligt mera komplex än jag hade tänkt. Inte minst genom fotot. De där kalla färgerna och hur huset som Viktor och Adelheid rör sig i skildras så att också tittaren känner av det på en och samma gång klaustrofobiska men också liksom ovissa och osäkra. Som en kritiker riktigt påpekar verkar filmen aldrig visa oss hur huset i sin helhet ser ut. Vi ser bara delar av det, vinklar och vrår. Som sagt: det vi ser i bild i Adelheid präglas av att det antyder en massa saker som inte ses i bild. Som, alltså, vad som hände med dem som ursprungligen bodde i huset som Viktor och Adelheid bebor. 

Closely watched trains (1966)

After finishing Closely Watched Trains () I have a hard time actually explaining what the film is about, you know - basically. Is it about a young, innocent apprentice railroad worker who falls in love with a conductress only to find out that he has some sexual problems. Or is it about the Nazi invasion of Czechoslovakia? Both, I guess, and more. It's a strange, imaginative little film, a film that makes no grand thesis about human existence but in its own eccentric way it conjures up the world of the railway station and the people working there (most of them seem to be preoccupied with sex most of the time). The tone of the film is light-hearted, and many of there is no plot to speak of. Instead, we have a bunch of people, some clashes, some catastrophies, and one grand thing that happens at the end. The gender politics of the film? Well, one could say, if one wanted, that this is quite a marvellous way of ironically playing with the meanings of "being a real man" and the idea that mere sexual organs enforce the eternal law of "becoming a real man". And well, maybe there were one or two jokes about heroism here as well, the Grand Heroism of the resistance movements fighting the nazis. Trying to explain the effect the film had on me is equally hard as explaining its story. It operates by means of b/w images of harsh landscapes, long shots - and eerie frames with which you don't know quite what to do (a retired father's sock in close-up, a man who kills a rabbit, a woman who fondles the neck of a goose, a clock).

Daisies (1966)

Daisies (dir. V. Chytilova) take an anarchistic approach to the process of film-making as well as the topics (or can we talk about topics here?) the film explores: gender and sexuality. This is yet another film in which two girls (they are both called Marie) are friends in a mysterious, hilarious and inexplicable way. This stereotype about the unintelligible nature of girls' friendship worries me. But this film is surely not stereotypical in an ordinary sense: instead of showing two girls wrapped up in their private games that exclude the surrounding world, creating a little private sphere of their own, Daisies conjures up a much more subversive image of play and imagination. These girls are not innocent and in the process of "growing up" to become mature, responsible women. No, no, no! These girls have grander schemes. Constantly at play, they mock ridiculous gender patterns, they play with a world of architecture and "tasteful things". The girls world don't end in maturity and child-rearing - no it ends with a grand finale of food throwing and general fuck-up. These girls are part of the situationist international, rather than a private party of two confused girls in need of some adult guidance. The film shows that sometimes girls have to disrupt the logic of being cute and cuddly beings for men to caress - sometimes girls have to indulge in a spree of causing mayhem. We need to talk about the style of the film. This is surreal stuff, one of the most experimental films of the Czech new wave, but it is (I think) not that famous among movie buffs. The aesthetics of pop art blends in with twisted little scenes of social critique - it is an aesthetics of performativity that is all the time rooted in a sense of how weird the contemporary "tasteful" world of men and woman (involved in "tasteful" mating games) really is. The colors of the scenes are constantly changing, only sometimes to erupt in fantastic little swirls of shapes. Daisies is a fun, wacky and experimental film. You should watch it.

Larks on a string (1969)

Larks on a string (dir. Jiri Menzel) is a warm and parodical film about what happened to some intellectuals in Czechoslovakia during the 1950. We see philosophers, writers and musicians consigned to a garbage heap. Rather than the usual image of slave-like labor, we see the characters playing cards, discussing Kant or flirting with female prisoners. The image we get from the film is that the totalitarian state contains many loopholes, the small ways in which characters do their best to live their own lives despite the external conditions. In this sense, the film bears a resemblance to films such as The Firemen's ball (which I have reviewed on this blog), battling a repressive system (and censors) with sly humor. It is a cheerful film with some drastically amusing scenes (a proxy wedding where a man "weds" his fiancé's grandmother, because the fiance is in prison). For all this, it wasn't a film that I found particularly interesting or striking.

The firemen's ball (1967)

It's hard not to interpret the The firemen's ball as a subversive movie. Even though this movie is about the fire department of some small town in which the 86:th birthday of one retired fire chief is celebrated with a big ball, it is easy to pick up political themes. Most of all, it's a fun film about shabby facades, greed and the impossibility of seeing things for what they really are. Actually, this is a wonderfully funny film. Milos Foreman does a great job in presenting these old-timers who have worked in the fire department all their lives and now they want to honor their colleague, whatever it takes. There is to be a lottery, a beauty contest, and the beauty queen is to hand over the present (which is, of course, a hatchet). Everything goes to hell, but the most important task for the old-timers is to make it seem like everything is in order. The segment of the film in which a jury comprising elderly gentlemen do their best to compile a beauty contest line-up is a comic gem.