The Brutalist (2024)

SPOILERVARNING

The Brutalist hade jag kanske inte gått och sett på bio om det inte var för mitt intresse för brutalismen som inriktning i arkitekturen. Men den som vill ägna sig åt att kasta lystna blickar på béton brut kommer mestadels ut ur salongen nästan fyra timmar senaste med oförrättat ärende. Brady Corbets film handlar nämligen inte om någon brutalist, eller kanske den gör det, men mest blir titeln ett såsigt försök att vara dubbeltydig. Arkitekturen finns ju nog med här i hjärtat av filmen men det är ändå ganska oklart på vilket sätt och vad den drivande tanken är, ja annat än att USA är brutalt. Den saken blir minst lika tydlig här som i grannfilmen There will be Blood.  Ja och lite betongbyggen ser vi, genom en Bauhaus-utbildad arkitekt som talar om betong som "ett billigt material".

Själv blev jag bländad av det livliga formspråket och det expressiva skådespeleriet, av Adrian Brody som arkitekten och Guy Pearce som uppdragsgivaren. Eller kanske, brutalisten och brutalisten. Det är frenesi nästan hela vägen på alla nivåer, omöjligt att inte ryckas med. Allt ska vara kantigt men in your face, överväldigande, ingen ska missa parallellen mellan filmens uppbyggnad och ett arkitektoniskt storverk. Ja, när man börjar älta den parallellen blir det lite pinsamt. Ju mer jag tänker på det, desto mer lockande blir det att se arkitekten i huvudrollen som en ställföreträdare för regissören: kompromisslöst kämpar han på i motvind, DETTA ÄR KONST. Något med konstsynen som liksom lite ofrivilligt gör sig gällande här gör mig obehaglig till mods. Det är inte så att filmen låter oss se arkitekten jobba särskilt mycket eller höra honom fundera på arkitektur, utöver någon storvulen sentens på ett party om att vägen är målet (ställs på ända sen). Istället ser vi konflikter och drastiska situationer. Konst översätts här just till (försök till) kompromisslöshet och en näve dunkla ideal, poängen är att vi ska snaja att människan är en Stor Konstnär, och det ska vi begripa genom den tidningsartikel som skrivits om Tóth, som uppdragsgivaren har läst och tagit intryck av, och som är hans skäl för att anställa Tóth: för att hans grejer verkar imponerande. 

I en epilog ser filmen sedan till att förklara arkitekten storhet. AI-gjorde bilder av hans verk blixtrar förbi, de ska väl se imponerande ut. Inget av detta gör något så mycket klarare, men vi ska alltså få en känsla av Storhet. Ayn Rand-historien Fountainhead  kastar sin tunga skugga över alltsammans. Visst kan man på ett visst sätt se Brutalisten som en Rand ställd på huvudet, utifrån att arkitekten här är en jude som överlevt Förintelsen, men ändå finns här något av samma tomhet i konstsynen. 

Det har föreslagits att Brutalisten snarare är en film om antisemitism än om konst. Den första delen av filmen beskriver på ett konventionellt men ändå ganska OK sett hur den Bauhaus-utbildade László Tóth kommer till USA (det första vi ser: frihetsgudinnan uppochner, janifattar!). Kusin Attila har bott i USA något decennium, och denna har inrättat ett bekvämt liv där inget i hans liv ska avslöja hans ursprung som ungersk jude. László jobbar först för denna, sedan för industrialisten Harrison van Buren som är i behov av den strålglans som en mecenat får. Hans roll blir att vara tolererad. Arbetskraft och egoboost-redskap kan nämligen tolereras.

Men sen urartar filmen i råddiga scener ständigt ska påminna om att Tóth är ett traumatiserat offer, detta genomförs genom att betona hans heroinmissbruk. Sedan förs det in en sidohistoria om Israel och sionismen som inte mer än lanseras, men oklart hur det ska begripas (inte en godartad form av öppenhet). Slutet är mest bisarrt: filmen har gjort ett hopp på ett par decennier (vilket görs på ett snyggt och effektfullt sätt). Det är arkitekturbiennal i Venedig. Tóths tidigare stumma dotter Zsófia (Ariane Labed) håller föredrag och berättar att kolossen som Tóth genom van Buren började bygga, ett community center i en liten stad i Pennsylvania, var upprättad med Buchenwald och Dachau som förebilder. Igen blir det fullständigt oklart vad i hela friden det kan betyda. Flera kritiker har lyft fram hur otroligt märkligt detta är som en tanke om vad en människa som varit fången i ett koncentrationsläger skulle få för sig att göra när han får ett uppdrag. Och att detta är en ganska bisarr bild av arkitektur som ett slags bild av arkitektens värld. 

Men grejen med Brutalisten är att den inte verkar bry sig så mycket om just hur någonting hänger ihop. Den vill vara slagkraftig, den vill vara överväldigande, den vill erbjuda starka bilder. När jag under några dagars tid reflekterat kring filmen landar jag i omdömet att den instrumentaliserar Förintelsen som ännu en berättelse om USA och det amerikanska. I första delen finns några goda beskrivningar av amerikaners aningslöshet kring vad Förintelsen betydde för dem som blev offer för den. Men på något vis uppvisar Brutalisten själv lite av samma sak. 

Något som också visas i sättet att tackla rasism. Isaac de Bankolé spelar Gordon, en svart man Tóth träffar på ett härbärge han bor på efter att ha blivit utkastad av sin bror Attila. De två männen blir vänner. I några scener får vi se andras förakt mot Gordon, bland annat van Burens. Men det är som att filmen inte är ett dugg intresserad av Gordon annat än att han är en Värdig Svart Man som utsätts för rasismen i USA. Gordon är en av många markörer. Och lite på samma sätt med Tóth själv kanske? Det är som att de olika scenerna är som ett monumentalt betongbygge (med lite italienskt marmor också) som efter en kort tid drabbas av fuktskador och så blir det omöjligt att vistas där. Jaja, den där liknelsen anmäler sig ånyo. Men poängen: beskrivningarna av Tóth är funktionella snarare än att det blir en meningsfull helhet som väcker tankar. Brady Corbet är onekligen en skicklig bildberättare, Brutalisten är ett elegant montage av effektfulla element, men tankarna verkar finnas på annat håll, eller ingenstans alls.  

Boxing Gym (2010)

 Ett par killar hoppar omkring på ett bildäck. En yngre man får instruktioner hur han bäst ska slå på en speedball. En kvinna och en man tränar med en boxningssäck. En timer piper, speedballen smattrar, ljudet av dunsande fötter och människoröster. En symfoni av ljud och rörelse. 

Det här är ingredienserna i Frederick Wisemans dokumentär Boxing Gym från 2010. Låter tråkigt och enahanda? Inte. Wiseman har helt klart valt ut ett sympatiskt gym i Austin, Texas som drivs av en medelålders man som heter Lord. Träningslokalen inriktad på boxning tycks locka lite vem som helst och utgör en bisarrt lugn plats i ett annars otryggt samhälle. I filmen återkommer flera gånger den skjutning som just då hade ägt rum på ett college i trakten. Vi hör också om rån och våld som flera av personerna på gymmet utsatts för. Och en av dem är armé-rekryt som vill ut och kriga. 

Snarare än machotag låter Wiseman boxningen framträda som en sorts dans. Inte undra på att ordet koreografi kom för mig inte så många minuter in i filmen. Det är kroppslig disciplin, rytm och rörelse istället för våld och brutna näsor. Fast förvisso finns det några i salen som uttrycker sig i såna banor att föreståndaren Lord blir lite bekymrad över motivationen, han vill uppenbarligen inte att hans sportgym ska göra folk bättre på att slåss. Och inte heller verkar det vara ett gym som vill "satsa" på folk och odla elittalanger, även om det finns nån som dillar om proffskarriär. De roligaste scenerna skildrar folks allra första kontakt med en boxningssal. Tränarna på gymmet framstår som vänliga och konstruktiva. Romantiserande och selektivt? Svårt att veta. 

Med andra ord är ett av de teman som skildras den roll boxningen har i folks liv och vad det har med det våldsamma amerikanska samhället överlag att göra. Men det där skrivs en inte på näsan för här finns så mycket annat, framför allt en förunderlig förmåga att frammana platsen, detta lite sunkiga gym med väggarna tapetserade med mera eller mindre fåniga bilder. Man får intrycket av att alla är välkomna. Folk från olika bakgrunder tränar. Vi ser en mamma komma dit med en gosse som har epilepsi, en ung man har ett spädbarn med i en korg och i en scen ser vi en nöjd hund gnaga på ett ben. Livet tycks gå sin gilla gång inne på Lord's gym medelst mer eller mindre framsteg i träningen, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur länge gymmet kan ha funnits kvar och vad som händer med de där som helt uppenbart kom för att träna boxning för att inte hamna i trubbel. 

Det finns ett drag av vemod i Boxing Gym mitt i allt idogt tränande. Kanske boxningen för Wiseman (som själv tränat boxning och känner sporten) blir bilden av någon slags sportslighet som håller på att gå förlorad, inte minst den brokiga gemenskapen förknippad med den. 

Jag läste nyligen att Wiseman inte alls är ett fan av begreppet cinema verité. Pompöst, tycker han. "I think I make dramatic narrative movies based on unstaged events." Den berättelse som snickras fram i Boxing Gym är kanske ännu mer öppen än i vissa av hans mer tesdrivna filmer. Sport som gemenskap, kanske nåt sånt. Själv har jag ett ringa intresse för boxning och utöver Rocky, Raging Bull och vad de nu heter (den där hemska med Eastwood och Hilary Swank) har jag sett ganska få filmer som handlar om boxning med tanken att det knappast intresserar mig. Med Wiseman är det ju nu så att han kan få vad som helst att vara engagerande. Det är en förmåga som de bästa konstnärerna och journalisterna (här finns nåt som överlappar) har. Boxning blir i den här filmen ännu en sida av liv och samhälle att utforska, med en blick som nyfiket låter oss ta del av riktigt konkreta saker också. Som hur man håller armarna i rätt vinkel när man slår på en speedball. 

Minari (2020)

Jag hade inga speciella förväntningar på Minari. Så när jag såg den blev jag glatt överraskad. Det här är en ovanlig film med många och komplexa teman. Och som använder sig av det symboliska utan att det blir trubbigt. 

En familj med rötterna i Korea flyttar ut på vischan i Arkansas. Det är åttiotal, Reagans decennium, ändå är den variant av den amerikanska drömmen mera något vi kanske förknippar med 1800-talet: att odla jorden och göra den till sin, att bli självständig och fri. Allt detta genom att odla koreanska grönsaker för en ny marknad som uppstått. När familjen anländer till sin gård stegar mannen i huset, Jacob (mycket bra och subtil Steven Yun), runt på de nya ägorna och är nästan sprickfärdig av nöjdhet. Han böjer sig ner i gräset och bökar fram en jordklump. Titta, så vacker färg på jorden! Hustrun Monica (Han Ye-Ri) tittar på maken som om han förlorat förståndet. Hon delar inte hans dröm om att odla jorden och bli rik. Och huset som står på hjul ger hon inte mycket för. Bland annat oroar hon sig för att sonen David (underbara Alan Kim) har ett hjärtfel och borde bo närmare stan så de har tillgång till vård. Föräldrarna jobbar tillsammans på ett kläckeri där de sorterar kycklingar. De små liven med en äggkläckande potential placeras i en box (de blir produktionsdjur). De övriga avlivas. Monica oroar sig för att hon jobbar för långsamt, för det har hon fått höra i Kalifornien, där familjen bodde tidigare. Nejnej, säger kollegan, här är din takt helt okej. 

På gården är det tungt. Jacob kämpar och sliter och en granne har han med sig också, men det vill inte lyckas. Inte minst saknas något fundamental: vatten. 

Lee Isaac Chungs film är ovanlig. En amerikansk film som är mycket lågmäld. Som är både tydlig och subtil. Som rör sig mellan lägen och förväntningar på en dramatisk båge. När mormor (Youn Yuh-Joung) dyker upp med väskorna fulla av koreanska delikatesser handlar det inte längre bara om Monicas vantrivsel, utan nu också om lilla Davids avsmak för mormodern, som svär och spelar kort och inte motsvarar den bild av en snäll amerikansk mormor som riggat upp i sitt huvud. 

Minari rör sig mellan vardaglighet och parabel, mellan det stillsamt absurda (som den korsbärande grannen) och de dramatiska kurvorna. På något sätt lyckas den hålla styr på det. Och det är här filmen är så intressant, att den inte låter sig sorteras in i självklara kategorier om vad den gör. Det handlar kort sagt om de ganska komplicerade existentiella lägena som åtminstone jag är ganska ovan med att se på film. Jag tänker exempelvis på kontrasten mellan Minaris sätt att skildra hopp och framtidsutsikter, the new start, i relation till mellanförskapet och Anora, som ju också hade den här tematiken. Den senare pekade med hela handen, skrev budskapet med stora och pråliga bokstäver så att alla ska fatta, medan Minari rör sig i mindre självklar terräng, även om den berör bekanta troper och genomsliten tematik (den amerikanska drömmen). Monica och Jacob, för att inte tala om mormor Soonja, lyckas behålla något av den gåtfullhet som behövs för att en film ska vara bra. Och det är just det som saknades i exempelvis en Anora, där det inte finns något alls bortom det som visas. 

Ju mer jag tänker på Minari, desto fler lager avtecknar sig. Och det fina är hur allt binds ihop. Det ekokritiska hör ihop med reflektionen kring ursprung, familjedramat vävs samman med filmens funderingar kring utkomst och arbete. Från natur till fabrik, från jorden till hemmet, från staden till landet, från brunnens vatten till Mountain dew.  

Hospital (1970)

En förvirrad tonåring sitter hos en psykiater på en akutmottagning. Han/hen berättar något osammanhängande att han diagnostiserats med med schizofreni och att han behöver utkomststöd för att klara sig. Hans mamma vill inte hjälpa honom. För att han är homosexuell? Läkaren försöker hantera situationen medan patienten yrar oroligt, orden flödar. När tonåringen lämnar rummet fattar läkaren telefonluren och ringer till något socialkontor för att kolla läget med utkomststödet (welfare). Han får inga besked, och frustrationen tilltar. Han ger sig inte utan yrkar, påtalar, ja, befaller. 

Ett annat telefonsamtal: en läkare ringer ett privat sjukhus för att protestera mot att en patient släppts iväg för tidigt och nu hamnat där på akuten. Så får det inte fungera, dundrar han i luren, han vill helt enkelt få det rapporterat och få det dokumenterat. Samtalet avslutas med att sekreteraren på det andra stället slänger luren i örat på honom.

Det här är två avsnitt i Frederick Wisemans Hospital från 1970. Jag ser den med High School (1968) i gott minne, det var alltså en skildring av lärare som verkar synnerligen osäkra på sitt uppdrag i en tid av förändring. Hospital utgår från en av allt att döma underresurserad akutmottagning på Metropolitan hospital i New York (nära Harlem). Det är frågan om offentlig vård och många av patienterna är svarta. Vi ser mötet mellan vårdare som gör vad de kan i en hemsk situation och patienter som kämpar med fattigdom, våld och missbruk. Detta är inte sjukhusporr eller sensationalism. Utan, som alltid med Wiseman, en film om samhället, och samhället är människor och de institutioner som vi kontinuerligt bygger upp, tröga och föränderliga, gåtfulla och konkreta. 

Vårdarna, de är inga superhjältar, utan gnor på i sin vardag med en strid ström av patienter som är riktigt illa däran. En av dem är en ung man (ser ut som student) som snedtänt på meskalin (eller fått i sig nåt annat?). Han tror att han ska dö och läkaren säger lugnt, lugnt: no, you're not going to die. Det är en lång scen och inte för den äckelmagade, men här ser vi ett patientmöte där läkaren gör vad han ska och där empatin består av att sakligt och utan krusiduller säga: nej du kommer inte att dö. 

Förutom på samhällsklyftor och vikten av fungerande sjukvård tänker jag när jag ser Hospital på hur institutioner fungerade innan digitaliseringen. I en scen ser vi två damer varav den ena är patient som är illa däran med något slags akut lungåkomma. Hennes vän (dotter?) är med henne och blir intervjuad om om allt möjligt kring kvinnans sjukdomstillstånd. Det finns bland annat en fråga om vad en läkare heter som skött kvinnan och vi får se hennes väninna gräva fram en lapp, som läkaren sedan skriver av. 

Lucien Castaing-Taylor och Véréna Paravel var tydligt influerade av Wiseman i deras experimentella dokumentär De humanis corporis fabrica (2022). Den rör sig ut och in i den mänskliga kroppen, och kameran närmar sig sjukhusvärlden från en främmande vinkel, närmast ur nymaterialismens intresse för interaktionen mellan substanser; ett Parissjukhus studerat som materia. 

Wiseman håller sig i Hospital till människan och institutionerna, även om, liksom i hans andra filmer, det finns rum för konstnärliga grepp i dokumentären. Detta inte minst i slutvinjetten som tar oss ut ur sjukhuset med en utzoomning där vi hör sjukhusets röster dränkas i stadens ljud medan sjukhusets fasad mer och mer blir en del av New York och dess liv. Det är otroligt vackert gjort, en avslutning på en uppmärksam film. Framför allt: den skyggar inte för något men visar också prov på omdöme när det gäller vad som ska befinna sig i bild och hur det ska göras. 

I Finland finns det människor som av ideologiska skäl trummar ut budskapet att det inte finns någon hälsovårdskris i vårt land. Statsministern är dessvärre en av dem som hamrar på den trumman. Jag önskar det skulle finnas en Wiseman som kunde dokumentera läget inom sjukvården med samma iakttagelseförmåga som han uppvisar. 

High School (1968)

I början av Dag Johan Haugeruds Barn (2019) finns en scen där en trettonårig blir utfrågad av lärare. En klasskamrat är plötsligt död och flickan var i närheten när det hände, kunde hon på något vis ha vållat hans död? Flickan svarar på nästan alla frågor med samma fras: vi bare tulla. De vuxna vänder och vrider på begreppet och de reagerar alla på ordets oskyldiga klang.  

Haugerud har själv i olika intervjuer sagt att han tagit intryck av den legendariska dokumentärfilmaren Frederick Wisemans skapande. I High School från 1968 finns en scen som faktiskt påminner om det här med bare tulla. En flicka sitter i ett lärarrum, och en förälder är med också. Flickan anklagas för något. I was just messing around säger hon. "But what does it actually consist of?" Flickan som sitter på något slags förhör säger att det kanske skrattades och pratades och nån bok blev kastad och när läraren ingrep käftade man emot. "Is that messing around, I would call it disrespect!"

Jag kan tänka mig att Wiseman påverkat Haugeruds lyhörda och lyssnande sätt att frammana språkliga situationer. För i denne amerikanska dokumentärgigants verk diskuteras, förhandlas, strids och argumenteras det. Filmerna utspelar sig till stora delar i de språkliga situationerna, i hur människor använder ord, vilka förskjutningar som finns i begrepp, hur det finns ett samförstånd i vad något betyder eller en konflikt. 

High School är en av Wisemans otaliga djupdykningar i amerikanska institutioner. Titelns high school ligger i Philadelphia och de elever som går där verkar ganska välbärgade. Året är alltså 1968, på alla sätt ett brytningsskede. Vietnamkriget, MLK, rymdresor. Allt detta finns med på ett hörn. Ja till och med existentialister. En tråd som löper genom filmen är den grumliga auktoritet som lärarna försöker upprätthålla: de ter sig delvis hjälplösa i sin skolvärld och kompenserar genom att "sätta ner foten". Ofta handlar det om futtiga grejer, som längden på kjolar eller gnabb om en kvarsittning. Sexualundervisningen för flickor handlar om självdisciplin medan pojkarna får skratta åt att sticka in fingrar i kroppsöppningar. En lite hippare lärare vill lite fumligt leda eleverna in i poesins värld via Simon & Garfunkel ("Simon is the poet"). 

Kanske lite i Arendts anda: vad betyder begreppet auktoritet i ett samhälle som kretsar kring att arbeta och konsumera? Vad är utbildningens mål om det är oklart vilka slags traditioner, mönster och tankar som ska förmedlas? Den här förvirringen täcks över med ett vi bestämmer som ska få slut på alla frågor. Flickorna ska vara graceful (en scen med en modevisning) och pojkarna ska lära sig att lyda och bli män. "It's nice to be individualistic but there are places to be individualistic." "Don't give me that sir business, because there's no sincerity behind it!"

Nu låter det som att kurvorna blir väldigt raka men det är det ju inte. Det är vardagligt och ganska oansenligt, inget jättedramatiskt händer. Det är gymnastik, hushållslära, diktamen på skrivmaskin, en lärare läser en berättelse med eleverna gäspar. Det sista vi ser är en lärare som läser upp ett olycksbådande brev från en tidigare elev som nu krigar i Vietnam. Skolan som förberedelse för ett liv som kanske avslutas abrupt med ett meningslöst krig?

En lärare håller en överraskande progressiv lektion om ojämlikhet och arbetsmarknad. Men sen när han ska tala om rasism väljer han att ordna en hjärndöd omröstning bland eleverna. Istället för att ta itu med saker på riktigt är den bild man får av Wisemans kritiska film att fokus på vad eleverna ska lära sig, vad ett samhälle ska föra vidare, är decorum. Att det viktiga är hur lång kjolen är eller att en pojke måste ta på sig gympakläderna, inte att skolan på något sätt rustar eleverna för att förstå samhället. 

Samtidigt är det alltså inte en systematiskt levererad tes som dokumentären bygger upp.  Slående är att kameran i den största delen av filmen befinner sig inne i skolan. Från en öppning med stadsbilder. Det här är verité och själva filmandet känns stundvis nästan experimentellt: ibland ses ansikten i extrema närbilder. Skiften i fokus (händer/ansikten/föremål) gör att en scen "andas". Och inte nog med det är det ju faktiskt också en berättande film, även om scenerna är associativt förbundna och det saknas centrala karaktärer så nog skapas ett slags narrativ. Och till och med musik finns det. Med en slamrande skolorkester, de redan nämna Simon & Garfunkel och den hiskeliga plågan "Simon says" poängen. Put your hands in the air.... Och frågan är alltså vad man drillas för.

Summer Book (2024)

 

"Var och en rör sig kring ön i egna sysslor som är så självfallna att man inte talar om dem varken för att få beundran eller sympati."

Jag läste om Sommarboken (det är minst 20 år sedan sist) efter att ha sett Charlie Mcdowells film The Summer Book. Det jag mest fastnar för är hur Tove Janssons roman beskriver det där ordlösa sysslandet också genom farmoderns och flickans kärva prat. Det riktigt viktiga kan man inte prata om, säger farmor till den jämnåriga Verner. Men ändå vill man prata om just det där viktiga, men det är ju inte på de specifika orden det hänger. Det handlar om sällskap, om att söka det, trivas med det, stå ut med det och ibland fly bort från det (t.ex. i ett tält eller en stor och stinkande rock). 

Jag blev genom filmen påmind om hur farmor och Sophia far och trynar (åländska för ett nyfiket och lite gränslöst halv-inkräktande) på ön där Direktören upprättat en villa som naturligtvis stör utsikten för farmor som vistats på sin holme 45 år och har vissa idéer om hur saker ska vara. Det går så illa att de blir påkomna i sitt trynande när Direktören med glop-son kommer iland. Lite motvilligt låter sig farmor och barnbarn bjudas på drink. 

Farmorn satte sig i en av rottingstolarna och Sophia hängde vid stolryggen och tittade under lugg. 

Se inte så arg ut, viskade farmorn. Dethär är sällskapsliv och det måste man klara. 

När jag läser Sommarboken slår det mig hur den borgerliga tolerans-linjens gränssättande (stå ut med, d.v.s. fördra, andras åsikter och sällskap) möter eller slits mot ett tryggt vilande i öppenheten. Ja ni vet, det där om att inte vara rädd för yttervärlden eftersom dörren alltid är öppen. Ofta skildras den här ganska mångsidiga mellanmänskliga terrängen genom det ordlösa. Som när farmor och Sophia väntar på Eriksson, som av vad jag begriper är en man från trakten, lite av en Snusmumrik-figur som går sina egna vägar. Texten låter förstå att Erikssons egensinne uppskattas, han tränger sig inte på och drar sina gränser, familjen lämnar dörren öppen och på midsommaren rustar man med middag utifall att han ändå skulle få för sig att vilja titta förbi. 

När jag denna långsamma söndag låg i bädden och läste boken slogs jag naturligtvis av hur jag fastnat för helt annorlunda saker än det som filmen Summer Book valt ut. Det är absolut inte en negativ sak, filmatiseringar är en påminnelse om den litterära textens möjligheter. Att personerna talar engelska är i min värld noll problem, förfrämligande kan vara bra. Huvudsaken: hurdan är filmen? Charlie Mcdowell låter sommardagarna sträckas ut och övergå i varandra. Det sysslas, utforskas, några utflykter görs, bland annat just till direktörens villa. Farmor håller efter mossan, barnet hittar en mask, pappan sitter och arbetar. Ibland är de tillsammans, men ensamheten spelar en stor roll. Eller: avskildheten, att dra sig undan sällskap. Det bästa är lugnet, tidens framskridande, snarare än händelser. Och tiden: den långsamma, men också flyktiga och brådstörtade. Här är det farmors åldrande som utgör smärtpunkten. Glenn Close stakar sig fram allt stelare, också hennes ansiktsuttryck tycks förändras, som att vissa miner stelnat till grimaser. Men det finns också en annan grundstämning. Familjen sörjer, var och en på sitt sätt. Pappan (Anders Danielsen Lie) har förlorat sin hustru och nu verkar han dränka känslorna i arbete. Och undvika sällskap. Barnet (Emily Matthews) känner sig ibland övergivet och argt. Farmor säger uppfordrande åt sonen att han inte ska vara självupptagen. 

Det är helt OK att som Mcdowell gör skapa en film om de här existentiella grundlägena. Men kanske blir det ändå lite för slätstruket? Och då menar jag inte som det episodiskt melankoliska utan i lite fumliga scener (manus: Robert Jones) som ska Betyda och där vi ska Veta vad som Händer. Med andra ord: trots att filmen är stillsam kapsejsar båten med jämna mellanrum över i sentimentalitet både i ord och bild.

Jag har också en smula svårt för fotot i Sommarboken. Jovisst det är skärgård, sol, mossa under fötterna, skuggorna över bergshällarna. Men blir det lite liksom generiskt? Som att filmen inte förmår skapa en alldeles egen värld utan mera bygger upp nostalgiskt skimrande glimtar av den Finländska Sommaren. Detta gör sig gällande också i musiken, både den diegetiska och icke-diegetiska, den skapar stämning men inte så mycket mer.

Och kanske är det just mitt problem med Summer Book: den lyckas inte riktigt göra något av det kluriga och djupa material som den har. Den fina, kontemplativa utgångspunkten bäddas in i en vilja att behaga. Glenn Close är på många sätt bra som farmor och Emily Matthews är också fin i sin ganska svåra roll. Men kanterna i romanen har hyvlats bort i denna rätt slipade grej. Mycket kan man säga om den nästan ihjälkramade Sommarboken. Men vill den behaga? Nix! Det är ju klös på alla möjliga vis, inte bara hos katten Ma petit, a.k.a. Mappe. Och på tal om katten: han är ju också en Eriksson-typ. Hämtar med sig presenter utan att bry sig så mycket om hur de tas emot, han går sina egna vägar. Och familjen lär sig så småningom att inte bara tolerera det, utan också tycka om det, se katten för vad den är och hur den är. 

The Westerner (1940)

The Westerner is about the encounter between a drifter, Harden, accused of stealing a horse, and a somewhat morally corrupt judge Bean who hangs every man he convicts, on shady grounds, for crimes. The relation between them is not only defined by the drifter's supposed crime, but also by an English actress the drifter says he knows, and whom the judge is infatuated with. William Wyler's romantic western is also about the conflict between cattlemen and homesteaders, where the drifter acts as a kind of peacemaker, but the film never really rises to the level of penetrating analysis of cultural change. The good thing about this movie, if I were to say something in praise of it, is that one of the main characters switches back and forth between villain and good guy.

Away from her (2006)

Based on a short story by Alice Munro, Away from her is a gentle and, one could say, graceful, yet heartbreaking film directed by Sarah Polley. A marriage changes when the wife gets Alzheimer - but rather than predictable tearjerker, the film develops as an existential drama about what it means to see the person one loves slip away, become unreachable. And the film also choses not to lead us into a narrative that goes from health to sickness and deterioration. When the film starts, a dramatic change has already started. This is a bold move. Julie Christie and Gordon Pinsent are both excellent as the married couple. Their roles exude frailty, but in radically different ways. One could say that Away from her focuses on the grieving husband, who is trying to cope with his wife's sickness and also with her attempt to 'spare him'. He feels left out. The film succeeds in making that pain very tangible - it does this in quiet scenes including car rides and trips to the nursing home, to which the wife has moved. Polley does not shy away from the ordinary life of alzheimer's, what living with a person who has it means in the context of ordinary life and routines. The visual style evokes wintry landscapes and harsh light. But, luckily, it does not indulge - I thought - in explicit symbolism. Most of the time, Sarah Polley focuses on sickness in a way that is intermingled with the strange tangle that life is - a tangle of disappointment, joy and grief. She focuses on complexity and relationality, rather than a fetischized attention to the deterioration a person goes through.

Carol (2015)

Todd Haynes moody take on Patricia Highsmith's bittersweet story about closeted love exudes a remarkable dedication to the characters and the story. The languid aesthetics conjures up chilly 50's atmospherics with a fascinated attention to the details of decor and clothing. The slightly grainy cinematography adds some much-needed edge and grit to the slinky dresses and alluring cigarettes.

I haven't really been a fan of Cate Blanchette before, but maybe I just haven't understood her strength. Here, as Carol, the depressed housewife who falls in love with a young shopgirl, here acting has a brave sense of fragility, not to mention a leathal, heavy elegance. The shopgirl, Therese, is subtly played by equally terrific Rooney Mara. We see her intimidated by the older woman, but we also see her acting, being independent, fierce, even. She is very much a young person trying to know herself. These two manage to make us re-consider what is going on in the film, makes us re-consider who these people are. One of Carol's strengths is that, despits its framing in classical melodrama (Sirk), builds upon very unconventional characters. Neither are 'typical' in any sense.

Carol and Therese get involved and from the get-go, the film shows their mutual desire in an extremely powerful way. That desire is, for both of them, intermingled with loneliness. Carol is in the middle of a process of getting divorced, and is scared of losing her daughter. Theresa hangs out with boyfriends, increasingly tired of their prattle and plans. However, Carol is not a film in which we see the lovers hesitate and doubt each other. Yet, they feel lonely and they are scared. The film shows their emotions both directly - focusing on yearning gazes and lines full of secret meaning - and indirectly, for example through how Carol talks to her ex/friend (a Beautifully crafted character, so full of life), or through Therese' bored interaction with her boyfriends.

Sure, there are a couple of one-dimensional characters here. All of them are male. But one might defend this lack of depth with the heart of the movie all the time being the relationship between Carol and Therese. The male characters mainly shed light on the intimacy between the two women.

Rio bravo (1959)

Rio bravo is full of western artificiality but it succeeds, somehow, in filling its limited (this is almost a 'chamber western', no great plains here) world with life and even, a bit surprisingly, sweetness. Sweetness is not perhaps the description one would usually assign to a western movie and here I was also taken aback by this peculiar character of the film. It does have its quota of macho bravura - this is, after all, a John Wayne move - but even Wayne is a bit peculiar in that his role as a sheriff is very physical in a quite unusual way. Physical in the sense not of showing the standard range of masculine posture, but rather in displaying how toughness is suddenly broken down by tenderness. Howard Hawks directed the film and he uses a long format to tell a rather banal story about people gathered in a prison: a drunk, an old guy and a kid gunslinger (bunch of misfits, basically) who all try to protect the town against outlaws that are trying to free a bad guy from jail. Then there is a female gambler for whom the sheriff falls, played by Angie Dickinson with a beautiful range of emotions: she is a woman who shows a resiliant desire for the man, and it is she who pursues him, not the other way around.

However, Rio bravo offers standard fare when it comes to ideology. John Wayne's character is the all-American authority figure protecting the community and above all its female members against external threats. He is brave and he is manly and he is solid - but at least he cannot act on his own, but needs help from figures who might seem weak, but are shown not to be that. This lends some much needed complexity to the story. He is the man who wants to be independent, but this is shown to be a weakness, not a sign of brave strength. The sweetness I talked about is present in the relation between the sheriff and his flawed friends.

The representative of the law, the sheriff is also an image of civilization and social mores. But as I said, the film also shatters the common images of the stone-faced man a bit, and that, perhaps, saves it. (Some moments of random crooning by Dean Martin and Ricky Nelson provide some good cheesiness.)

Unforgiven (1992)

Unforgiven inhabits classical territory: the story is about revenge. Clint Eastwood - who also directed the film - plays the dangerous killer who has now settled down, trying to lead a quiet life. He has a daughter. He grew up in another era, an era of cowboys and criminals. The world has changed, and he is now an old man. A rider comes by and asks him whether he is interested in making a little money by doing some bounty hunting. The man - he is called William Munny - resists the offer, but then gives in to it. We see that this is no easy decision. Munny has tried to live another kind of life, and all that is now threatened. Typically, the settled-down, quiet life is most of all associated with femininity; Munny's devotion to his new life is a devotion to the women in his life, the dead wife and the daughter. The reason he gives in is also apparently a defense of women: the men who killed a prostitute is to be hunted down. The guy who tries to convince him, Kid, is a mess of a man: he seems to be settled on being a tough killer, despite being blind and clumsy. Munny is old and a bit fragile. This is perhaps what sets the film apart - its emphasis on masculine fragility. This is not something we see often in Westerns, even though there is the ever-present threat of 'weakness'. But here it is not so clear that strength is good and weakness is bad.  We see a transformation of Munnu, but it is not settled whether it is a positive one. He settles in his old ways, his old grimness and lust for vengeance. One could also say that his inner demons are let loose as he is confronted with corruption (he meets a power-hungre sheriff) and is tempted by violence. Beyond the story of a brooding man Unforgiven focuses on the life of the town in which the prostitute was killed. We are presented with journalists, gunslingers, pulp writers and prostitutes. It's a time were legends are already legends - the life of the west is also a life to brag about and try to conjure up. So, much of the film is about people trying to be something, and often failing. It's about inhabiting a world of ambiguity. To the film's defence, one could say that for this reason (the ambiguity) the story does not completely conform with the usual glorification of revenge. Even though there are traces of that. Eastwood's performance is great, and so is also the rest of the crew, especially Morgan Freeman as his partner.

Anatomy of a murder (1959)

A three-hour court drama lingering on sexual mores in an American small-town community, Anatomy of a murder is a captivating, at times even mesmerizing film in which James Stewart is a solitary Bachelor-lawyer called Biegler who dedicates his life to fishing and, more secondarily, it first seems, to his profession. And drinking booze with his alcoholic ex-lawyer pal McCarthy. Otto Preminger’s rendition of life in the courtroom is mostly somber, at times quietly humorous, but rarely melodramatic. It’s a film in which you are allowed to see two men huddling over books in contemplative research. Those scenes set the mood, and renders the film with a throbbing heart – the dynamic between the two lawyers. The bigger drama is that of the one unfolding in court, but the structure of the film is provided by this intimate relationship. And even in court, there is very little of the standard fare, even though there is some battling of the minds, a few ornamental speeches and a hostile prosecution lawyer. But even here, the film shows due patience, letting the audience understand a little of what kind of process a legal process really is – the time it takes, both inside and outside the courtroom. The court is presided by the charming judge, who is presented as a small-town wise man, but without there being anything condescending in that role. The fondness for the rural setting is also enhanced by the character of a big-city state prosecutor, who despises the oddness of the Michigan folk.

The story takes place in a small town in Michigan. A young man is accused of having murdered a bartender. It turns out the bartender might have raped the young man’s wife. The thrill of the story does not in the least reside in the viewer’s puzzle over who committed the crime. What we see is rather people arguing for a case, for and against, guilty or not-guilty – including several remarks and unspoken reactions that are about the personal character of a witness, in this case the wife who seems to have been raped. In this process of justification, a point of view, a range of attitudes towards sexuality and gender are presented. Instead of going with the traditional film convention of unexpected facts appearing that solve the case, Preminger focuses on how events are framed and interpreted in relation to contexts of meaning. The young man is claimed to have been momentarily crazy, and what follows is a long discussion about what it means to lose one’s ability to act thoughtfully and the implications for responsibility that this might. 

The film does all of this calmly, letting the characters speak and react. The film, and many of its character, exudes a respect for the legal system. There is even some tenderness in that approach, which might be a little surprising, given that the theme of the film is sex crimes.

The jazzy score adds some flavor the otherwise rather talky film. James Stewart’s attorney is a jazz fan, and the sometimes jarring and dissonant music lends some sense of restlessness to the crisp images. The music can be heard only outside the court, but it is also an important theme in its own right – the love of jazz reveals something about the solitary attorney and his life.

Another refreshing element of the movie is the rather small, but still important part played with dry wit by Eve Arden. She plays Biegler’s secretary. Her toughness, but also her attention to practicalities like a messy refrigerator and unpaid bills grounds the story even more in ordinary life. This is one of the ways in which Anatomy of a murder never escapes to the glossy spheres of the conventional court drama, where most of what we see is sleek offices and teary or sulking courtroom people.

Stagecoach (1939)

John Wayne did his first role with John Ford playing a wanted murderer trapped inside a Stagecoach with a bunch of eccentric people: a prostitute (with a golden heart - - ), a dandy, an alcoholic and a pregnant lady. The killer and the prostitute fall in love and Dream of escaping the entrapment of society to get a place of their own. Ford mixes action scenes with wistful romance - Stagecoach is in this sense what would become classic western. As in Rio bravo (which I saw a while back) the action is interspered between quieter moments, for example a saloon lady crooning a song. Wayne does the part of the manly man who knows how to charm the womenfolk, while still looking a little bit dangerous. He also knows how to handle dangerous situations, like being chased by indians while riding a stagecoach with a motley crew. The indians are portrayed as brutes riding around to get bloody retaliation. We never see them as persons, only as a hazardous band of savages posing a threat the the White man and, even more so, White woman. The film gets its grandour from the location-shot images of the prarie.

Tears of the sun (2003)

There are not many films that I count among 'worst films I have ever watched'. But Tears of the sun (Antoine Fucua) definitively belongs to them. It is a sentimental and morally corrupt film that uses women and racialized people as ploys in a conventional Rambo type of story. The ending does its very utmost to show the white man rescuing both the white, beautiful woman and the racialized women - from the racialized, brutish men, of course. The poorly written story is about a bunch of yankees, a group of doctors, who are to be saved from a war-stricken African country (the country conjures up the image 'any country') by the US Navy Seal. Bruce Willis plays the grizzled military guy who has seen too much and has hardened himself, but who in his saving mission is changing. The love of and for a woman changes him. She worked at the hospital and she won't leave. So he bribes her by letting in to one of her demands: that the people at the hospital are to come with them. Etc., etc. The war is reduced to a backdrop that is supposed to make us sympathize with an American man and woman. The natives become nothing but Suffering Creatures, without voices or agency of their own. Or - they are shown as brute killers, beyond the human. The entire movie is outrageously self-gratulating. It's trying hard to come out as a humane, sensitive portrait of war and human suffering. Instead: a glossy set of images that are soaked in excessive, exploitative violence and suffering that is a mere prop for a very calculated goal: to jerk out some tears. I was so angry after seeing this movie, that I could barely find words to describe my impression of it.  

The Hateful Eight (2015)

Tarantino leashes out on American history in The Hateful Eight. But I rarely feel that this is a truly combative film that induces important thoughts about the dark history of the united states. It is, at times, a fun, violent film and Jennifer Jason Leigh is stunning (and grim) all the way as the prisoner of a bounty hunter. These two share the stagecoach with a sheriff and a war veteran. Trouble begins when they stop to rest at Minnie's Haberdashery. A storm roars outside, and inside the barn-like place, lies and deception abound and all characters go through a process of pain, suffering and accusation. The film seems to be about a foolish and dangerous process of truth-seeking - the pursuit of truth is hardly heroic.

But often I feel that Tarantino is re-using old tricks, that he knows too well what he is doing - as a technique, that is. But the references rarely come alive, the genre-playing does not rise beyond the sniggeringly self-conscious, i.e. does not quite spark a sense of new understanding. Even though I come to think of how much I love wintry western movies like Track of the cat and McCabe & Mrs Miller.

What lasts in my memory is the cinematography - wide-angled wintry plaines along with a claustrophobic cabin and the paranoia these pictures set off. The chemistry between the actors make an at times rather tiresome story effective.

Black widow (1987)

I can't resist the uber-trashy noir movies from the 80's and early 90's. Black widow (Bob Rafelson) is, however, not even that charming an example of this sleazy genre. Mostly, it is just a badly told story that doesn't really succeed in building the kind of tensions it desperately seeks. On the plus side, there's Debra Winger's dame - a federal investigator, it turns out. The case she is on: a millioner marries people who ends up ... dead. There's another dame in this movie, and she is the millioner. The investigator chases the millioner through the country, tracking down her love affairs and her sinister plots. This is thus not a whodunit kind of story. Rather - the tension lies between the two women. An erotic tension. But Black widow loses that track, and that's what gets lost - an attempt, perhaps, to cater to the heterosexual contract of what a film should be.

THX 1138 (1971)

In his early days, George Lucas craftet the dystopian THX 1138, a film that is nice to watch because of how it (inadvertantly) reflects the time of its making, the free-wheelin' late sixties. Lucas' film may at times be silly - with its religious symbols and fear of  robots and tv:s - but what is more striking is the world it builds with a rather effective visual style that strips the story down in a way that lets the viewer understand how trapped the characters are in the totalitarian society in which they live. What we see bathes in a strange, white light. All environments are anonymous, stripped of everything human - what is revealed to be a sort of void. The place they live is an underground city. As in many of these sci-fi stories, everything 'personal' is forbidden. The regime tries to convert people into mechanical responses. Then there is of course the guy who tries to break free and of course there is also a love story that makes manifest that these creatures are real people, not a bundle of responses. Lucas is successful also when he toys with sounds. The dialogue is only half-heard, as if we hear everything through a thick befuddlement.

Blue valentine (2010)

Dean is a high-school dropout who makes a living as a painter. Cindy is a nurse with ambitions. They are married, and have a young daughter who was born just after they married. Derek Cianfrance crafts a grown-up drama about the agonies of adulthood - life becoming different than what would have dreamed it to be. Blue valentine is a raw film about people who fall in love and grow apart, who fail to take responsibility and seem to perceive no possibilities of where to go in life. Ryan Gosling and Michelle Williams play the leading roles and they are both excellent. The way these people grow apart is painful to watch - the words that are intended to hurt, the crushing silences and the sorrowful kid. One day, the daughter's dog goes missing, and the parents accuse one another of it happening. Most of the important stuff that happens is not expressed in dramatic lines; the dramatic thing here is a slow change that is hard to pin down; when did it go wrong?

What sets the film apart from most of the movies in this field - the grown-up, realistic dramas about adult relationships - is its class setting. Where most other movies are set in glossy city centers or leafy suburbia, Blue valentine's couple is working-class, barely getting by, hardly working any flashy dream jobs (they are not lawyers or shrinks). We see Dean slowly drifting into a state of alcoholism, while his wife resents his lack of ambition. She seems to mourn the possibilities that were unfulfilled in her own life, how she ended up with this guy who most of all likes to sit at home. The film uses flashbacks to illustrate how their life together was always full of problems. Flashbacks are mostly OK in this movie, but sometimes I feel they are used indulgently. But like for example Revolutionary Road, this is a serious drama about tensions between people who view life differently and who fail to understand how much they hurt one another. There are a couple of scene that works less well than others, but mostly, the rawness hits hard.

Mask (1985)

I was a child when I first watched Peter Bogdanovich’s Mask. In fact, it was one of those films that I watched over and over again, its sadness never failing to touch me. As a grown-up, I was a bit surprised that I still found myself moved by the story, but perhaps in a little different way when I saw it as a kid. The sugary parts didn’t bother me as much as I would have thought and most of all I liked how Bogdanovich conjures up a small world of mother, child and – a friendly motorcycle gang, friends of the family. The kid with the disfigured skull is a sympathetic character and it is hard not to be charmed by Eric Stoltz’ a bit sentimental acting. But the best thing about Mask is actually Cher – she plays the tough mother who scares the shit out of a school principle. She does lots of drugs and hangs out with motorcycle guys – and she seems to be a lovely mother. Mask is basically a story about their relationship. A coming-of-age romance is thrown in, but that is perhaps what strikes me as embarrassing about the film when I watch it today - even though it is fun to watch a young Laura Dern do her version of a girl next door.

They were expendable (1945)

When I watch They were expendable, John Ford's reputation as an all-american director really gets clear to me. I mean, this is the same director that made The Grapes of Wrath, but one could say that the images of "the nation" (or whatever you want to call it) are from two different world. Where the latter emphasizes antagonism and conflict in a time of turmoil, the former presents a nation that must stick together in difficult times. They were expendable is a war movie made when the war was still roaring. It does not seem exaggerated to call it a propaganda movie. The story centers on the flotilla retreating from the Philippines in 1941-2. Here we have the gloriously brave & super-masculine navy men who made the Nation proud. Amid the torpedo-boat action some tear-jerking moments bring forth the gallantry and women-loving character of these men. Heroic battles and slow-burning love scenes: John Ford not only wants to make a movie about war but also about how the soldiers are ordinary people as well. Too bad that he is so involved in the quest for patriotic storytelling and that the film, as a result, contains almost no tension whatsoever. The thrill of the battle scene feels dusty and the sections that take us to the harbor or the war hospital drip with sentimental American pride.The film is said to be good because it realistically shows people committed to doing their job. This description hints at the perspective on war here: war is a project to simply go through with, as a man, with dignity and courage. John Wayne & Robert Montgomery play the heroes. The tragedy is that of the doomed battle, and at times there are moments where the fear of the soldiers shines through. These are the best parts of They were expendable - when the film diverts from its patriotic framework. It does this in focusing on the failures of the central characters - rather than being acknowledged as war heroes, they are dethroned. What can be said for this film is also that it never demonizes Japanese soldiers - they are simply never shown.