Jag såg Bird i en nästan tom biosalong och var långt ifrån övertygad. Men för att börja med det som är bra: Arnolds känsla för miljöer. Den här berättelsen utspelar sig i Kent i södra England och filmen tar oss med till sjaskiga hus, gatuvimmel, ängsmark som skälver av naturens livsformer och kustens bedagade semesteridyll. Ett sätt att tolka filmen är att den handlar just om skönhet, att hoppet om framtiden kan bestå i öppenhet för det vackra i tillvaron. Huvudpersonen heter Bailey och är 12 år. Hon/hen lever i ett slags squat-hus med sin mycket unga farsa och en bror som hänger med sitt gäng (de kallar sig vigilantes). Bailey är förbannad på sin hopplösa pappa som ska gifta sig och hennes bror vill inte låta henne vara en del av den egna kretsen. På egen hand ägnar sig Bailey åt att iaktta sin omgivning. Ser fjärilarna, husen, vinden i träden, skatorna och måsarna. Och genom Baileys mobilkamera blir en helt vanlig mås något att stanna upp för, att förundras över. Livet runt omkring är hektiskt, pappan stojar med sina killkompisar och mamman bor med våldsam partner och befinner sig i rusets avdomnade tillstånd. Att kunna urskilja alltings skönhet verkar för Bailey vara ett sätt att hitta något eget i det här kaoset, i fattigdomen och i en situation som inbegriper ett tungt ansvar som föräldrarna flyr.
Ja och mobilen, den är central. I den centreras försöken att fånga skönhet, men även att både fånga och hantera det hotfulla; Bailey tar flera gånger fram mobilen för att samla bevis, för att i en skrämmande situation markera att någon ser. Mobilen som vapen, instrument, tröst, sinnlighet.
Men sen torpederas en fin utgångspunkt genom att Andrea Arnold låter skönhet urvattnas till kitsch. Det är som att filmens egen uppmärksamhet fallerar, omdömet kraschar och vi serveras ett mischmasch av indiefilmens skiraste ögonblick, de där svajiga sångnumren som varenda film ska innehålla, övergångsriterna som förutsägbart markeras och sedan scener som ska vara magiska. Ansatsen att göra oss delaktiga i Bailey värld, hennes fantasier och hopp, kollras bort genom ett klumpigt filmspråk och en grumlig idé om vad filmen ska säga oss. Jag tänkte (förutom på Kes, uppenbart) på likheterna med Sean Bakers Florida Project, men där är visionen tydligare, fantasin ses med en klarare regissörsblick. Och Baker höll sig den gången på avstånd från den misärporr som Arnold ändå lite-lite-lite ramlar in i.
En sak är ändå klar: Nykiya Adams är briljant som Bailey: nästan-tonåringens värld förmedlas genom skådespeleriet. Också den unga och såsiga, men välmenande, pappan Bug spelas trovärdigt och känsligt av Barry Keoghan. Franz Rogowski är en av mina favoritskådespelare (som i Die grosse Freiheit och In die Gängen) men här är hans roll så tunn att det är svårt att bedöma prestationen. För grejen, och spänningen som hela filmen slits sönder av, är att vi befinner oss inne i Baileys fantasilandskap, i hennes drömmar och rädslor, men utan att filmen ändå kör detta hela vägen ut. Istället bankar den oss i skallen med redan slitna bilder och metaforer.
Och musiken. Visst: Andrea Arnold är en mästare på att blanda stillsamma scener, nästan tysta, med dundrande Sleaford Mods och andra slagdängor som är både diegetiskt och icke-diegetiskt närvarande. Burials score är rätt ackompanjemang till det skumpande fotoarbetet som inger en känsla av att vad som helst kan hända. Men det blir för mycket och för slappt. Lite roligt är det med pappan och hans införskaffade padda som enligt hörsägen ska utsöndra ett sekret med hallucinogena effekter när den hör rätt sorts musik. Kanske är det evergreen-plågor i stil med Coldplays “Yellow” som den reagerar på? Käbblet om vad som är bra eller dålig musik löper på ett kul sätt genom filmen. Då Bailey hör att Bug ska gå och gifta sig med sin nya fling: okej och så kommer hon hit och vill säkert lyssna på Harry Styles! Filmen både börjar och slutar med en familjefärd uppå elsparkcykeln. Den ena gången hör vi Fontaine DC:s "Too real", den andra Verves "Lucky Man". Där Burials soundtrack har potential att skapa värld och substans, gör de här utflykterna i den brittiska breda fårans lad-musik det mera troligt att vi hamnat in i regissören Andrea Arnolds lite pinsamma nostalgisfärer, snarare än att vi uppehåller oss i Bugs och Baileys struliga verklighet.