Le vent tourne (2018)

Pauline och Alex sköter sin gård någonstans på landsbygden i nordvästra Schweiz. Det är hårt arbete, småskaligt och hur de får det att gå runt vet vi inte riktigt. För grejen är att Alex (Pierre Deladonchamps) driver gården tillsammans med sin Pauline (Mélanie Thierry) som ett slags anti-kapitalistiskt projekt som dock betonar, på olika vis, "renhet". Och att göra sig oberoende. De har städslat ingenjören Samuel från stan (Nuno Lopes) med vars hjälp de ska rigga upp ett vindkraftverk. Och en annan utomstående har också kommit till gården, flickan Galina (Anastasia Sjevtsova) från en ort nära Tjernobyl (paret vill stöda en organisation som hjälper offer för katastrofen). Under en fyllekväll irriteras Alex av ingenjörens, som han ser det, förkastliga syn på världen. På sidan om ser vi Pauline röka en cigarett. Ur detta följer en berättelse om, framför allt, ett par som driver från varandra. Alex drivs in i något slags bitter beslutsamhet, medan Pauline drivs in i fantasier om sexuell lycka på andra håll. 

Bettine Oberlis Le vent tourne (With the Wind) har en mycket intressant premiss och den kunde bli hur bra som helst som en berättelse som många av oss känner igen: hur den helt sunda viljan att skapa ett liv bortom kapitalismen välter över i konspirationsteorier och ensamhet när det istället för glädje och tilltro till att göra saker tillsammans blir en fråga om att slå sig loss från omvärlden. Alex är också vaccinmotståndare (och Paulines syster är veterinär). Oberlis regi (hon har också varit med och skrivit manus) är på många sätt utmärkt: hon utgår från det ofta vardagliga, verksamheten på gården, närheten mellan makarna, umgänget med Galina. Ju längre filmen håller på (och det är en kort film) desto mer osäker blir jag på vad den egentligen fokuserar på. Visst, en relation som knakar i fogarna och en svårighet hos båda att vara öppen med den andra. Mélanie Thierry är bra på att gestalta avstånd och närhet, dock blir Alex mest en gåtfull och lite fyrkantig figur. Och vad vill filmen ha sagt? Det blir många gäckande frågor om vem personerna är och vad de vill, men framför allt frågar jag mig vad Oberli egentligen är intresserad av att beskriva, småbrukarens trångmål eller ett par i kris (där arbetet och de större frågorna bara blir en bakgrund)? Tyvärr stannar många scener vid vaga referenser till vad tittaren genast antas ska snappa upp som en livsinställning, som då Alex bemöter Galinas fråga om det finns wifi med hånfullhet. Och ja, själva Galina är som figur ganska styvmoderligt behandlad, det känns som hon finns med mest för att tjäna en funktion, påminna om civilisationens "orenhet" (som Alex ser det). En tendens i filmen är ganska trubbiga metaforer som ristas in i diverse scener. Samtidigt finns det alltså en del förtjänster här, och beskrivningen av paranoian som skapar ensamhet är nog så beklämmande, men just här hade man önskat ett klarare perspektiv, djupare borrande, sikt åt flera håll. 

Le vent tourne (2018)
Regi: Bettine Oberli
I rollerna: Mélanie Thierry, Pierre Deladonchamps, Anastasia Shevtsova. Nuno Lopes.

Dene wos guet geit (2017)

Mobilabonnemang prånglas i ett hektiskt kontorslandskap per telefon. Någon av försäljarna klämmer fram ett leende, som om hen ringt ett helt vanligt samtal. Det blir närmast en grimas. Också försäkringserbjudanden säljs. "Du förstår väl att du förlorar pengar nu?" säger en annan försäljare, som om han vädjar till våra allra intimaste begär. Det här är upptakten i Cyril Schaublins korta långfilm Dene wos guet geit (Those Who Are Fine, 2017). 

Vi befinner oss i Zürich, Schweiz och allt handlar om pengar, och om förtroende i ljuset av dess motsats: strävan efter kontroll. Filmens tematiska röda tråd glöder när en ung kvinna, samma som vi sett på call centret, inspirerad av sitt jobb ringer runt till pensionärskvinnor för att i egenskap av "barnbarn i knipa" lura till sig pengar. Sedan ser vi henne, bedragaren, stoppas en security check på gatan, allt OK, du kan gå vidare. Säkerhet är ett annat tema. Ett gäng väktare (poliser i riot gear?) snackar sinsemellan, de tycks ha tråkigt på jobbet och någon av dem verkar ha blivit uppringd av en telefonförsäljare, vars finfina erbjudande han langar vidare. Och så är vi på denna ärkesymbol för Schweiz, banken: det första vi ser är en hand som öppnar en dörr genom att ge sitt fingeravtryck. I en stor ödslig lobby sitter en man och vräker sig i en stol med en ipad i handen, sedan får han en arbetsuppgift, att ledsaga kunder till ett konferensrum. I en av bankscenerna intervjuas ett av offren för telefonbedrägeriet av kassapersonalen om det stora beloppen hon står i beråd att ta ut i kontanter. Ok, allt är enligt procedurerna, därmed är allt i sin ordning. Säkerhet, ja. Kontroll, ja. "Förtroende": reliance vs trust.

Schäublin beskriver i långa absurda scener folk som räknar upp olika rader med siffror (koder, kontonr, kundnr osv) i situationer som kretsar kring "säkerhet" och den förpappring som finns i faggorna. I en scen räknar en socialarbetare upp situationen hos klienterna medan den ansvariga läkaren i sin tur räknar upp medicinrecept. Alla räknar och räknar upp med lugna och samlade röster. 

Dene wos guet guet, för den som det går bra. Filmen frammanar kvantifieringen som tar det sociala livet i sitt grepp.  De sociala relationerna, som relationen mellan en mormor och ett barnbarn som knappt träffar varandra, de finns ju onekligen kvar, den här filmen utforskar hur det sociala, som tillit, förskjuts. 

Det anonyma Zürich karaktärerna befinner sig i påminner om den riktning som alla europeiska städer tycks röra sig mot. En enda stor security check där uppräknandet och slussandet är livets enda riktning.  Det kunde ha blivit en i raden av alienationsfilmer, men Schäublin laborerar inte bara med intressanta teman utan han har också gjort en film som arbetar med foto och ljud på ett synnerligen lyckat sätt. Rösterna sjunker in i omvärldens brus, som ibland riskerar att dränka dem (symbolik förvisso här). Kameran närmar sig den hyperkliniska miljön, barskrapad på allt utom sånt som ska signalera eller slussa vidare (allt ok, move on), på ett sätt som inte ger sken av en översiktlig och bekväm vinkel, utan en förfrämligande effekt är allestädes närvarande, exempelvis så att en människa visas i bild konstigt avhuggen, just så där som karaktärerna framträder i scenerna också.

Ska man lyfta fram invändningar är det kanske att meta-greppet som filmen inleds och avslutas med känns en smula sökt och polletten föll åtminstone inte ner hos den här tittaren.  

Cyril Schäublin har även gjort en annan film som gjort intryck på mig: Unrueh kom häromåret och i den får vi en mycket mycket lågmäld introduktion till schweizisk anarkism under ett skede av historien då kapitalismen accelererar mot standardiserat världsherravälde. Jag sitter som på nålar och väntar på att Schäublin ska göra fler filmer. Han har ett helt eget grepp. 

Dene wos guet geit, 2017

Regi: Cyril Schäublin.

I rollerna: Sarah Stauffer, Margot Gödrös, Liliane Amuat, Daniel Bachman m.fl.

Home (2008)

Even though there are points of reference to other movies (some of Michael Haneke's early work, for example) in Ursula Meier's Home, it stands its own ground, it establishes a world of its own: a world which at the same time feels completely familiar and like it could have taken place on a distant galaxy. This is, I think, one reason why you should watch this movie. There are others as well.

A family lives next to a multi-lane freeway which is about to be opened. There are vast fields and throughout the film, the camera never strays from the close environment of the family (with one crucial exception). This makes for a very tight film about some very tightly knit people. They play together, dad goes to work, the teenager sunbathes under a gray sky and the two younger kids go to school. Their yard extends to the freeway and all kinds of belongings are scattered there. But the threat of the freeway looms over them. It begins with the asphalt, the workers. And then one day, cars speeds past their house (as the local radio celebrates the opening of the freeway) and the noise starts to get exceedingly intolerable. Home is one part sociological drama and one part horror movie. Like Todd Haynes' Safe, it places its complex of ideas within how people experience their surrounding world; the malaise they feel is placed within that experience. It may seem like a silly statement, but I think movies very rarely pay this close attention to experience (even though this is by no means a "realistic" movie) in the way Meier does. I mean, the entire subject of the movie is the main characters' relation to their lived environment (and that relation is intertwined with their relation to each other). This relation is captured in seemingly ordinary scenes (two kids running across a heavy trafficked freeway) and scenes that leave the ordinary, but still holds on to the level of experienced (it never transcends the family members' own perspective). The result is claustrophobic in an almost tactile sense; you can almost smell the asphalt and the traffic and your ears react to the noise. The basic question dealt with here is, of course: what is a home? Even though I have probably seen a hundred movies about people alienated from their home, people returning home, or people struggling for their homes, Meier approaches the theme from a rather unfamiliar angle, and her attempt is, I think, successful: she has made a movie about society, but also about where society comes to an end - in some ways, Home has the feel of a movie about the apocalypse.

The strength of the film is that Meier is not interested in explaining. Lots of things remain unclear. The focus is the tension within the family and how that tension is intertwined with the opening of the freeway. This tension is rendered in a geographical rather than psychological way. The film takes a look at places of solace, non-places, places that provide a sense of escape. All the time, the concept of place remains open-ended and fluid. This also ultimately means that the concept of 'home' takes on new meanings as the film progresses (and as the nightmare deepens).

To me, this film is an important reminder of what cinema can be, and how it can work with ordinary experiences through emotions that are elusive yet completely intelligible.

Agnès Godard, perhaps the best cinematographer working today, shot the movie and the images perfectly reflect the strange in-between land that we are invited into: a place where the fields stretch on forever and the landscapes are dressed in drab grays only to break into glimmering sunshine. The sparse choice of music is also excellent.