Själv blev jag bländad av det livliga formspråket och det expressiva skådespeleriet, av Adrian Brody som arkitekten och Guy Pearce som uppdragsgivaren. Eller kanske, brutalisten och brutalisten. Det är frenesi nästan hela vägen på alla nivåer, omöjligt att inte ryckas med. Allt ska vara kantigt men in your face, överväldigande, ingen ska missa parallellen mellan filmens uppbyggnad och ett arkitektoniskt storverk. Ja, när man börjar älta den parallellen blir det lite pinsamt. Ju mer jag tänker på det, desto mer lockande blir det att se arkitekten i huvudrollen som en ställföreträdare för regissören: kompromisslöst kämpar han på i motvind, DETTA ÄR KONST. Något med konstsynen som liksom lite ofrivilligt gör sig gällande här gör mig obehaglig till mods. Det är inte så att filmen låter oss se arkitekten jobba särskilt mycket eller höra honom fundera på arkitektur, utöver någon storvulen sentens på ett party om att vägen är målet (ställs på ända sen). Istället ser vi konflikter och drastiska situationer. Konst översätts här just till (försök till) kompromisslöshet och en näve dunkla ideal, poängen är att vi ska snaja att människan är en Stor Konstnär, och det ska vi begripa genom den tidningsartikel som skrivits om Tóth, som uppdragsgivaren har läst och tagit intryck av, och som är hans skäl för att anställa Tóth: för att hans grejer verkar imponerande.
I en epilog ser filmen sedan till att förklara arkitekten storhet. AI-gjorde bilder av hans verk blixtrar förbi, de ska väl se imponerande ut. Inget av detta gör något så mycket klarare, men vi ska alltså få en känsla av Storhet. Ayn Rand-historien Fountainhead kastar sin tunga skugga över alltsammans. Visst kan man på ett visst sätt se Brutalisten som en Rand ställd på huvudet, utifrån att arkitekten här är en jude som överlevt Förintelsen, men ändå finns här något av samma tomhet i konstsynen.
Det har föreslagits att Brutalisten snarare är en film om antisemitism än om konst. Den första delen av filmen beskriver på ett konventionellt men ändå ganska OK sett hur den Bauhaus-utbildade László Tóth kommer till USA (det första vi ser: frihetsgudinnan uppochner, janifattar!). Kusin Attila har bott i USA något decennium, och denna har inrättat ett bekvämt liv där inget i hans liv ska avslöja hans ursprung som ungersk jude. László jobbar först för denna, sedan för industrialisten Harrison van Buren som är i behov av den strålglans som en mecenat får. Hans roll blir att vara tolererad. Arbetskraft och egoboost-redskap kan nämligen tolereras.
Men sen urartar filmen i råddiga scener ständigt ska påminna om att Tóth är ett traumatiserat offer, detta genomförs genom att betona hans heroinmissbruk. Sedan förs det in en sidohistoria om Israel och sionismen som inte mer än lanseras, men oklart hur det ska begripas (inte en godartad form av öppenhet). Slutet är mest bisarrt: filmen har gjort ett hopp på ett par decennier (vilket görs på ett snyggt och effektfullt sätt). Det är arkitekturbiennal i Venedig. Tóths tidigare stumma dotter Zsófia (Ariane Labed) håller föredrag och berättar att kolossen som Tóth genom van Buren började bygga, ett community center i en liten stad i Pennsylvania, var upprättad med Buchenwald och Dachau som förebilder. Igen blir det fullständigt oklart vad i hela friden det kan betyda. Flera kritiker har lyft fram hur otroligt märkligt detta är som en tanke om vad en människa som varit fången i ett koncentrationsläger skulle få för sig att göra när han får ett uppdrag. Och att detta är en ganska bisarr bild av arkitektur som ett slags bild av arkitektens värld.
Men grejen med Brutalisten är att den inte verkar bry sig så mycket om just hur någonting hänger ihop. Den vill vara slagkraftig, den vill vara överväldigande, den vill erbjuda starka bilder. När jag under några dagars tid reflekterat kring filmen landar jag i omdömet att den instrumentaliserar Förintelsen som ännu en berättelse om USA och det amerikanska. I första delen finns några goda beskrivningar av amerikaners aningslöshet kring vad Förintelsen betydde för dem som blev offer för den. Men på något vis uppvisar Brutalisten själv lite av samma sak.
Något som också visas i sättet att tackla rasism. Isaac de Bankolé spelar Gordon, en svart man Tóth träffar på ett härbärge han bor på efter att ha blivit utkastad av sin bror Attila. De två männen blir vänner. I några scener får vi se andras förakt mot Gordon, bland annat van Burens. Men det är som att filmen inte är ett dugg intresserad av Gordon annat än att han är en Värdig Svart Man som utsätts för rasismen i USA. Gordon är en av många markörer. Och lite på samma sätt med Tóth själv kanske? Det är som att de olika scenerna är som ett monumentalt betongbygge (med lite italienskt marmor också) som efter en kort tid drabbas av fuktskador och så blir det omöjligt att vistas där. Jaja, den där liknelsen anmäler sig ånyo. Men poängen: beskrivningarna av Tóth är funktionella snarare än att det blir en meningsfull helhet som väcker tankar. Brady Corbet är onekligen en skicklig bildberättare, Brutalisten är ett elegant montage av effektfulla element, men tankarna verkar finnas på annat håll, eller ingenstans alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar