An Actor's Revenge (1963)

Hämndhistorier lyckas sällan engagera mig. Jag får huvudvärk av förutsägbara schematiska narrativ som bygger på att en moralisk frestelse i berättelsen nitas fast till allmänmänsklig logik. Men så finns det undantag och i dagarna bekantade jag mig med ett av dem. 

Ramen är 1830-talets Edo och en kabuki-skådespelare, Yukinojo, som har ägnat sin karriär åt kvinnliga roller, jag lär mig att en sådan aktör kallas onnigata. Han ägnar hela sitt liv åt att hämnas på dem som förorsakade hans föräldrars död. Det här är en människa som ständigt visar nya sidor, inte minst när han trakterar svärdet och förbluffar sin motståndare. Av sin omvärld möts han av förakt (ses av vissa som effeminerad och svag) men också av kärlek och beundran, män och kvinnor kurtiserar honom hejdlöst. Detta senare blir en täckmantel för att genomföra en delikat hämnd som riktas mot tre mäktiga män i staden. Ovetande om detta är en av deras döttrar (Ayako Wakao) som är hett förälskad i skådespelaren, som vet hur han spelar ut hela sitt register som den ödmjuka konstnären. Ja och så har vi tjuvarna som vi möter redan i filmens inledande scener, i publiken på teatern. En av dem, Ohatsu (Fujiko Yamamoto), är även hon betuttad i den androgyne Yukinojo, och också hon besitter ett slags skådespelartalanger. Och så har vi den andra tjuven, Yamitaro. Han fungerar som Yukinojos dubbelgångare och spelas av samma skådespelare, den i japansk film oerhört flitigt förekommande Kazuo Hasegawa. Pointen: tjuvar och skådespelare är på sidan om, men på olika sätt. Och relationen mellan dem får sen i slutet en underbar erotisk twist.

Det rör sig om filmen Yukinojô henge, An Actor’s Revenge, som regisserades av Kon Ichikawa. Jag hade inte ens hört om den förut och slogs av dess konstfullhet och många skikt. Det finns en annan filmatisering av samma berättelse från mitten av 30-talet med regi av Teinosuke Kinugasa (som gjorde den ganska experimentella stumfilmen A Page of Madness). Anmärkningsvärt är att Hasegawa spelade huvudrollen, rollerna, även i den tidiga versionen.

Skådespeleri är ett tema som regissören lekfullt laborerar med. Vi har här att göra med en remake av en 30-talsfilm (som jag inte sett) där form och innehåll sällsynt elegant går i dialog med varandra. Vi har teaterscenen, och livets stormiga scen där Yukinojo filar på sin plan, och så har vi ju filmens egen rumslighet, som Ichikawa elegant (och med ett mästargrepp om färgerna värld) stiliserar för att efterlikna teaterns effekter och para dem med filmmediets möjligheter. 

En synnerligen påtaglig (och fin) aspekt här är köns- och förförelseperformansernas teater. Det manliga och kvinnliga är rörligt och böjligt och förekommer i olika krångliga konstellationer. An Actor’s Revenge visar sig vara en queer pärla, hämndberättelen tuffar på mot sitt deterministiska öde men det sociala består av idel roller, spel, lek, överlevnadsstrategier, ett öga för situationens växlingar. Och onnigata-skådespelaren har många äss i sin skira ärm. Kazuo Hasegawa bär upp detta superbt genom sina två roller, den flinka och rörliga tjuven och den hämnddrivna skådespelaren har båda gemensamt att i sina liv och i sina verk sträva efter att undvika att bli avslöjade, de är någon och de är ingen. 

Kritiker har associerat både till Hamlet och till Ozus Floating Weeds. Jag har bara sett den senare versionen från 1959 där flera skådisar från denna film också är med). Referenserna har fog för sig. An Actor’s Revenge öppnar för olika läsningar och tolkningar och utöver det är den sällsamt njutbar att se, med ett Edo som är skuggor och dimma, svärd som glimmar i natten och rum fyllda av overkligt ljus som påminner om berättelsens stomme, ingen är det de verkar vara.

En annan intressant sak med filmen som gör den sevärd är att den tycks innehålla kritik mot ekonomisk ojämlikhet. Berättelsen utspelar sig under det som kallades tenpō-eran och dess naturkatastrofer, svält och uppror. Bland karaktärerna finns mäktiga handelsmän och Kashindan-administratörer som utnyttjar svälten och de höga priserna på livsmedel till att köpa upp lager och hösta in vinster. Filmen visar (lite i förbigående nog) ursinniga människomassor som kräver sänkta priser, men girigheten vet inga gränser. Mot dessa herrar ställs tjuvarna, som stjäl där de kommer åt för att kunna dela med sig. Och skådespelaren vet hur man möter taktik med taktik, deras självblinda girighet ser han genast igenom och kan spela ut, det är en svaghet hos dem han bemästrar. Med andra ord: en skådespelares hämnd.