Mina och Halim jobbar tillsammans i en butik som säljer kaftaner i staden Salé, Marocko. Det är Mina, en något amper dam, som tar emot kunderna. Hon blir ibland irriterad på dem, som när de vill ha plaggen snabbare. Mina inskärper att det är frågan om äkta hantverk. Symaskiner används inte, broderiet är komplicerat, arbetet bygger på anrika traditioner. Halim är en maalem, tradionell hantverkare. Hans yrkesstolthet ser lite annorlunda ut än Minas, mindre antagonistisk, men också han är självmedveten, han vet att han ingår i något större, bär upp en tradition. En blå kaftan har beställts av en förmögen dam. Hon är känd för att vara långsam med betalningen, men paret gläder sig å ena sidan åt uppdrag som ger inkomst, och å andra sidan gläder sig Halim åt att få ägna sig åt det han kan bäst.
En lärling anställs, kanske för att snabba upp verksamheten och kunna ta emot fler beställningar, eller kanske också, som vi småningom förstår, för att Mina är allvarligt sjuk. Youssef gör genast intryck på Halim och det blir klart nästan genast att det inte bara är skickligheten som får Halim att kasta längtansfulla blickar på honom. Mina fattar kvickt vad det rör sig om och anklagar Youssef för att ha snott något plagg i butiken. Hon har antagligen fattat att Halim regelbundet besöket hamam för manligt sällskap. Eller om inte fattat, så anat att det ligger till så.
Vid det här skedet börjar jag gruva mig för att Maryam Touzanis film kommer att, precis som så många andra, kasta sig huduvstup in i queert lidande som blivit ett slags fetisch i filmkonsten att servera för mainstreampubliken. Men! Jag har ordentligt fel, och det är jag glad över. Den blå kaftanen gräver i en helt annan berättelse som bärs upp av Lubna Azabal (Mina) och Saleh Bakri (Halim) i rollerna som det äkta paret som älskar varandra och vars relation förändras.
Det som är särskilt intressant är att filmens bärande metafor, den blå kaftanen, utgår från tradition och trogenhet mot den. Det rena. Just renhet blir sen genomlyst på en mängd plan, även ifrågasatt. I Halims besök på hamam, Mina säger att Halim är den renaste människa hon vet, parets vrede mot allt som skjuter deras tradionstrogenhet i sank. Det är som att begreppet under filmens gång omprövas. Vad är egentligen idén om renhet? Vad är kontrasten? Det här är en genomvacker film som gör upp med föreställningar om det rena och som framställer en bild av kärlek (till hantverk och människor, också Gud) som bryter upp, men också innebär andra sätt att vara följsam mot tradition,. Slutet innehåller en sorts sorgens glädje som jag inte var förberedd på, som upplöser trubbiga begrepp om modernitet och tradition.
Visst kan man kanske ha invändingar mot att berättelsen vräker på med sånt som kunde riskare bli en hög med "samhällsfrågor" (homosexualitet, sjukdom, modernitet), men sedan i praktiken är det ytterst stillsamt och elegiskt, där det snarare än några svulstiga ord är kroppshållningar och blickar som blir avgörande.
Och då har jag ännu inte nämnt hur vackert fotot är här, utan att det blir sockrigt. Själva hantverket laddas med erotik, medinans omgivningar levandegörs sparsamt men suggestivt, hamam-miljöer och caféer förekommer också på ett suggestivt sätt. Och allt detta skildras med en kärleksfull blick, vilket också kan vara en kritisk och ifrågasättande blick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar