All We Imagine as Light (2024)

Färgen blå. I så gott som varje scen i utsökta All We Imagine as Light finns den där, drar blicken till sig. Det blå är överallt. I karaktärernas kläder. På väggar. I ljus som faller. I skuggorna. Det blå är lika framträdande som i Kieslowskis Blå. Det här är en bättre film, den blåa färgen nitas inte fast vid en betydelse. 

Payal Kapadia (regi & manus) har gjort en storartad film som låter allt ta tid. De tre huvudpersonerna bor i Mumbai och gemensamt för dem är att de känner att de inte helt hör hemma i den hektiska storstaden. Till saken hör att de alla är inflyttade. Anu (Divya Prabha) har blivit kär i en muslimsk man och är rädd för att andra ska döma henne. Och familjen (i Kerala) bombarderar henne med meddelanden om män som hon kunde gifta sig med. Anu delar lägenhet med Prabha (Kani Kusruti) och ibland är det den senare som får betala hela hyran. De jobbar båda på sjukhus. Där Anu är djärv är Prabha i början av filmen nästan kärv. En omständighet är att hennes man åkte till Tyskland för att jobba genast när de hade gift sig och hon har inte hört av honom på en massa år. Så en dag får hon en riskokare. En röd riskokare, "made in Germany". Det är som ett tecken, men på vad? Samtidigt uppvaktas Prabha av en läkare på sjukhuset som verkar känna sig lika utanför i Mumbai som hon, också han inflyttad och sinsemellan snackar de malayam (talas framför allt i Kerala, lär jag mig).

Anus och Prabhas kompis Parvaty (Chhaya Kadam), som är lite äldre än dem, bor i ett hus som ska rivas, nytt och dyrt ska komma i dess ställe. Hon kan inte ens bevisa att hon bott där, för dokumenten hon visas anses inte giltiga. Det är som om hennes hela existensberättigande ifrågasätts, så upplever hon det. 

I grunden finns något slags livskänsla. Den bottnar framför allt i vänskapen mellan kvinnorna (inte utan friktion) som skildras särskilt fint i slutet av filmen.

All We Imagine as Light är en politisk film om kapitalism, migration och islamofobi i Indien. Samtidigt kretsar den kring komplexa livslägen, drömmar, sorg. Kapadia låter filmen börja som ett slags dokumentär och sluta i ett närmast drömlikt tillstånd. Jag kan inte nog betona hur fint genomfört det är. Film som inte räds komplexitet. Scenerna slår mig som utforskande, både konstnärligt (med en kamera som plötsligt kan befinna sig ute i det blå) och på ett idéplan. I bästa mening moget filmskapande. Och mitt i allt också humor som blixtrar till, som när vi får se Parvaty slå sönder en reklamskylt för byggbolaget som ska göra mos av hennes hus. Och så den blåa färgen som är som ett enda långt andetag i en storstad när det regnar.