Adelheid (1969)

Vad handlar den här filmen egentligen om?

Den frågan kan vara ett tecken på konst som går på tomgång. I vissa fall dock även att en film inte rör sig längs de mest uppenbara stråken och inte byggs upp med de vanliga vändningarna. Jag ser Adelheid, regisserad av František Vláčil, utan några speciella förväntningar, annat än att jag hört om (men inte sett) hans tunga, i flera bemärkelser, historiska dramer. Som Marketa Lazarová. I Adelheid (baserad på en roman av Vladimír Körner läser jag) rör regissören sig om inte i samtiden så i en tid som ligger bara ett par decennium tillbaka i tiden. När filmen diskuteras gör den det utifrån hur den behandlar den tyskspråkiga befolkningens öde i Tjeckoslovakien efter andra världskriget. 

I filmens första scen ser vi människor i en tågvagn. Det är mörkt, väldigt mörkt. En stämning av att vänta, kanske frukta, kanske se fram emot, och att uppgå i tågets rörelser. Men innan jag säger något mer ska nämnas att det här långt är František Uldrichs film. Han står för fotot med suggestiva blåtoner drömsk atmosfär och långsamhet. Det är i det här avseendet som vi har att göra med något som gör avtryck på riktigt. Uldrich, i samarbete med Vláčil, låter fotot vila i det dunkla (ibland i mörker). Sättet att filma befinner sig så långt man kan från det panorama-aktiga som är så vanligt i film, där man vill att tittaren ska få en illusion av att förstå allt och ha sett allt. Adelheid fungerar på motsatt sätt, och det har med berättelsen att göra. Vad jag skulle säga att filmen "handlar om" ses nämligen inte i bild. 

Viktor (Peter Čepek) återvänder till Tjeckien (Tjeckoslovakien) efter andra världskriget (han har bland annat haft tjänst i brittiska flygvapnet). Nu ska han på de alldeles nya myndigheternas uppgift gå igenom ett hus i en by i norra Mähren där allt håller på att förändras eftersom tyskarna drivs bort eller arresteras. I huset, som bebotts av nazister efter att de judiska invånarna vräkts (och mördats?), befinner sig Adelheid (Emma Černá), vars far, en nazi-politruk i Reichsgau Sudetenland , tillfångatagits. Viktor ska genomföra en inventering och börjar med att gå igenom biblioteket. I faggorna finns Adelheid, som ges eller tar på sig (viktig ambivalens) rollen som mannens hushållerska. Han är (sexuellt) fascinerad av henne och tittar, tittar, tittar. Ibland tittar hon tillbaka, men vad hon egentligen tänker om honom vet vi inte.

Man tittar voyeristiskt på kvinna. Ett av filmens mest slitna upplägg (i sin minst trötta form i Vertigo). Istället för att bygga upp en sliskig kärleksberättelse som ska peppras med "nazistdotter vs tjeck" jobbar Vláčil med ambivalens och det outtalade. För Adelheid tittar alltså tillbaka. Adelheid och Viktor talar inte varandras språk, eller så ter det sig inledningsvis, sen uppstår frågor, många. Allt har att göra med vad de här personerna egentligen förstår och har gått igenom och, inte minst, varit delaktiga av (Adelheid). Men detta ser vi ju inte. Det vi däremot följer med är hur de utför sina sysslor och närmar sig varandra. Viktor har magsår och en stor del av filmen kretsar kring hans ätande, ett obehag som sitter i kroppen (blir en metafor såklart men funkar ok). 

Snacket sköter en tjeckisk myndighetsmänniska (polischef, typ) (Jan Vostrcil, minnesvärd från Formans underbara film om de där brandmännen) som ska komma och kontrollera hur arbetet framskrider. Men det han egentligen tycks vara ute efter är att höra om det finns någon sprit i huset att förtära. De här myndighetsgubbarna är såklart lätta att se som bilder av det senare Tjeckoslovakien och att det här i filmen finns en maktkritik, som i så mycket annan film från den tiden. 

Adelheid skildrar ett samhälle som är upprivet och sårat och vars nya former får sin prägel av att roffa åt sig makt och resurser. Det den beskriver väl är hur kvickt makten stelnar i sina former, detta är den supande myndighetspersonen ett exempel på, hans kostym sitter som en andra hud och han får den nyss etablerade, nya situationen att se ut som ett evigt tillstånd. Vilket det ju inte är. Viktors och Adelheids framtid ser länge ut att vara oviss, medan vi lätt kan tänka oss att myndighetspersonen sitter på sin post fram tills pensionen i sattelitstaten Tjeckoslovakien. Här finns naturligtvis frågan om "hemland" och "hemort". Vart är Adelheid (arresteras?, fördrivs som de andra tyskarna?) och Viktor (har han något att återvända till?) på väg? I slutet sker en vändning som punkterar några av de här frågorna. 

Jag var ganska skeptisk mot Adelheid utifrån beskrivningen av den, men den visade sig vara betydligt mera komplex än jag hade tänkt. Inte minst genom fotot. De där kalla färgerna och hur huset som Viktor och Adelheid rör sig i skildras så att också tittaren känner av det på en och samma gång klaustrofobiska men också liksom ovissa och osäkra. Som en kritiker riktigt påpekar verkar filmen aldrig visa oss hur huset i sin helhet ser ut. Vi ser bara delar av det, vinklar och vrår. Som sagt: det vi ser i bild i Adelheid präglas av att det antyder en massa saker som inte ses i bild. Som, alltså, vad som hände med dem som ursprungligen bodde i huset som Viktor och Adelheid bebor.