Hard Truths (2024)

Why are you so angry?
I don't know!

You all hate me.
I don't hate you, but I don't always understand you.

Det här är ett par ordväxlingar i Mike Leighs film Hard Truths. Som nästan ingen annan har denna regissör en förmåga att beskriva människors inställning till livet och hur de bryts med varandra. Och med inställning till livet menar jag något grundläggande, ett sätt att närma sig världen, förhålla sig till andra och sig själv. Som exempelvis Poppy i Happy-go-lucky, som provocerar andra genom hur hon tar sig an världen med ett snett leende och olika små upptåg. Ibland kan andra ha en klarare blick för denna grundstämning, hur den präglar en människa, var den ställer henne. Som i Naked, med den nästan Raskolnikov-liknande unga mannen. Men att leva är att möta. Hopp, förtvivlan, cynism, osäkerhet, glädje, om de här sakerna handlar Leighs filmer, och ofta tar han hjälp av kontraster och kanske till och med karikatyrer för att få oss att få syn på existentiella grunddrag. 

En av mina egna favoriter bland Leights filmer är High Hopes från 1988. Här lyckas Leigh med sitt kännemärke, att visa hur människor i olika situationer blottar hur de ser på livet och vilka konsekvenser det får för hur de är tillsammans med andra. Det jag älskade med den filmen var också humorn, att genom dråpliga porträtt, ja en viss slags överdrifter, måla upp en existentiell situation. Och genomgående: den situationen är också förankrad i klass. Men Leighs grepp är helt annorlunda än, säg, en Ken Loach (som han ofta jämförs med). Där Loach har en dragning till det didaktiska och uppbyggliga är Leigh mer ute efter att skildra livets skiftningar och den förändring, eller brist på densamma, som människor genomgår. Just det här, förändringen, är ett grundtema. En av titlarna på hans filmer markerar det, Another Year (2010). Ett annat år är osvikligen ett annat, oberoende av i hur upptrampade spår folk rör sig.    

Hard Truths är en otroligt Leighsk titel i en otroligt Leighsk film. Och det är positivt. Tycker jag. Chantelle (Michele Austin) är den som öppnar ordväxlingen jag började med. Varför är du så arg? Systern Pansy (Marianne Jean-Baptiste) som är hemmafru har en ilska i sig som yttrar sig i allt. I hennes ansikte, i hennes gester, i hennes sätt att stå och sitta. Och i de vredgade slängar hon riktar mot allt som rör sig, familj och främlingar, påkallat men mest opåkallat. Damen är ett vandrande åskmoln. Det är frenesi, obegriplighet, bacillskräck och hypokondri. Men, och det är viktigt, utan att psykologisera desto mera ger hon också uttryck för sorg, en uppgivenhet som tar sig uttryck som att sparka bakut och ha taggarna utåt. Men sårbarheten finns där. Mest skit får mannen Curtely (David Webber) ta. Han flyr undan, är tyst, tittar ut i ingenting med menande min. Curtley är rörmokare och när vi ser honom på jobbet är det som att något lättat, han kan andas. Sonen Moses (Tuwaine Barrett) bor hemma och verkar ha flytt in i något slags uppgiven sysslolöshet. 

Pansys raseri skildras med Leighs vanliga blandning av bitande humor och markkänning. Marianne Jean-Baptiste gör ett suveränt jobb med att i sitt sätt att vara uppvisa subtilt olikartade lägen, också hos en människa som ter sig så nattsvart. En del kritiker har klagat på att filmen är för statisk och att det blir oklart om det finns någon lösning. Men där är väl just the hard truth som Leigh ställer oss inför. Poängen är inte att ge modeller för hur en arg människa skulle kunna bli lite nöjd med livet. Istället är det tuffa som tittaren ställs inför att i sig själv rannsaka hur man förhåller sig till människor som är som Pansy, eller om man rent av har något av det i sig själv. The hard truth: livet pågår och fortsätter (tills det inte gör det längre). 

Hard Truth är också kontrasternas film, just så där som vi har vant oss med hos Leigh, i filmer som Career Girls (1997) och Secrets & Lies (1996). Både Jean-Baptiste och Austin spelar i den senare, i helt annorlunda roller. När vi dimper ner i Chantelles familj, i hennes lättsamma umgänge med de vuxna döttrarna (Ani Nelson, Sophia Brown) är det svårt att tränga undan tanken att den lyckliga lever i en annan värld än den olyckliga. Leigh gläntar på dörren till beskrivningar av syskonen Chantelles och Pansys förflutna, men låter bli att förvandla detta till något slags övergripande förklaring om varför de är som de är. Deras bakgrund i den karibiska kulturen är också något vi förstår, men den behandlas inte direkt. För grejen är att Chantelle inte kan begripa sig på sin syster fast hon levt med henne hela livet, varför är hon så förbannad, varför verkar hon vägra se att livet kan vara bra och att det till och med kan finnas stunder för dumma skämt och small-talk. 

Att filmen i långa sjok inte alls kretsar kring Pansy är därför uppfriskande. Vi får se Chantelle jobba i sin frissasalong och också hennes döttrar sliter med motgångar på sina jobb. Men för dem är sådant hanterbart, livet går vidare och det går att fnittra bort en stund med ett glas prosecco och så kan man ta nya tag. 

Hard Truth är räknat till antalet minuter en kort film. Däremot låter den scener ta tid på sig. I en del sekvenser ser vi någon av karaktärerna göra ingenting annat än att sitta på en stol och titta. Men detta ramas in så att det ändå innehåller sånt som är betydelsebärande. Den hypokondriska och allround-nojiga Pansy har filmen igenom skällt på Curtly för att han dräller ute på bakgården bland fågelspillning och otäckheter. Filmen tycks utspela sig i slutet av corona-pandemin och för Pansy är "ute" inte bara farliga virus utan allt möjligt som kryper och lurpassar. 

Efter en omvälvande morsdagsmiddag hos Chantelle ser vi Pansy öppna balkongdörren. Man känner nästan hur luften strömmar, hur den kommer med yttervärld & liv. En sådan liten sak – i Leighs film blir detta ett avgörande ögonblick. Kanske inte för att något egentligen förändrades, men för att något slags möjlighet vädrades.

Det bör nämnas att allt detta också är ett resultat av Dick Popes stillsamma fotoarbete och Gary Yershons musik som ett par gånger hörs, som en inramning.