Om Cyril Schäublins Unrueh (2022) är den mest lågmälda av alla skildringar av arbetskonflikter jag har sett är Elio Petris La classe operaia va in paradiso från 1971 eventuellt den mest högljudda. Detta är nämligen en film som tar i så att den nästan spricker för att basunera ut splittringen inom den italienska arbetarrörelsen. Studentrörelsen krockar med den traditionella fackföreningsrörelsen, och någonstans finns också den marxistiska teorins förkämpar. Vad är det kampen handlar om, vad omfattar den och var lämnas utanför? Vem ska man samarbeta med, och vem är förtryckaren? Är idealet en någorlunda dräglig arbetsplats och ett välbetalt jobb eller kapitalismens totala avskaffande och en omstöpning av samhället som sådant? Vem är arbetarklass? Ska man kämpa för mer arbete och bättre lön eller mindre arbete och högre lön eller nåt helt annat? Det är några konfliktlinjer.
Mera konkret handlar det om Lulù Massa (spelas med enorm frenesi av Gian Maria Volontè) som stiger upp på morgonen och börjar orera för sin flickvän (Mariangela Melato) om varför hans kropp är som en maskin. Men om kroppen är en maskin blir i mannens yviga prat fabriken en levande varelse, och ackordarbetet närmast en erotisk akt. För det är nämligen så att Lulù är en hejare på att jobba. Han är snabb och effektiv och han säger sig tänka på sin kvinnliga kollegas rumpa när han jobbar. Ja, han tycks ta ledarskapets budskap om att behandla maskinen som någon man älskar bokstavligt. Älska maskinen, men samtidigt inte ha en aning om vad det är som man producerar (så säger Lulù i en scen). De andra på fabriken är förbannade på karlen, som riskerar att pressa upp produktivitetskraven genom sin hejdlösa takt. "Det var ju inte jag som uppfann ackordsystemet", så försvarar sig Lulù. Utanför skriker studenter med megafoner och palestinasjalar slagord: fabriken är ett fängelse! Sen råkar Lulú ut för en arbetsolycka. Plötsligt blir han en del av en pågående arbetskonflikt, frågan är hur "medveten" han är (och, i förlängningen, vad det betyder att "vara medveten" i en kamp som handlar om annat än folks individuella tänkande). Kanske han har blivit som sin kompis Militina (Salvo Randone), som sitter på mentalhospitalet och pratar om att slå sönder "väggen"?
Maken till hemsk huvudrollsinnehavare har man sällan skådat, hans gränslöshet får mig ibland att tänka på Fassbinders Satansbraten). Lulù är bullrig, vulgär och kolerisk. "Varför måste du alltid skrika?" frågar någon honom. Det är som att varje ord för honom blir något att mässa inför världsalltet, rörelsen från arbetets hjälte till en krossad man är inte så förvånande.
Elio Petri (bekant för mig via Indagine su un cittadino al di sopra di ogni sospetto) låter hela filmen skälva av uppdämd energi. Det är inte bara Lulù som härjar, Ennio Morricones musik lyfter fram fabrikens oväsen. Allt är uppskruvat. Förutom i några scener, som därför bli än viktigare. För det mesta rör sig kameran bland skeendena så att tittaren verkligen känner sig omsluten och delaktig, delaktig av energin, av rörelsen, av konflikterna. (Att ordet energi är viktigt förstår man p.g.a. att en del verkar ganska influerat av Marcuse-liknande saker.)
Elio Petris film slutar på ett alla sätt ambivalent sätt som kan tolkas på flera vis. Själv ser jag den som en berättelse om en konflikt, konflikter i flertal, snarare än att den tydligt tar ställning för något läger. Hur som helst är det en rörlig och konstnärligt slående grej, med djävulsk intensitet. Kort sagt: som film är detta fantastiskt och mångbottnat också.
La classe operaia va in paradiso (The Working Class Goes to Heaven), 1971
Regi: Elio Petri
I rollerna: Gian Maria Volontè, Miriangela Melato, Gino Pernice, Luigi Diberti, Dinato Castellaneto, Salvo Randone m.fl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar