Dianes liv är utgångspunkten i skådespelaren och regissören Sarah Polleys hybridfilm (visst kan man kalla den så?) Stories We Tell. Båda Polleys föräldrar är alltså skådespelare, vilket får olika betydelser här. Tillsammans med andra minns, prövar och funderar Polley kring familjen och, som det visar sig, frågan om vem som är hennes biologiska far. Lika viktigt: vem var hennes mor - som dog när Polley var 11 - och hur förhöll hon, en spirituell typ som törstade efter kärlek, sig till sina egna val i livet? Att Diane Polleys barn togs ifrån henne när hon skilde sig från sin första make är en omständighet vars betydelse påverkar hela filmen utan att det behöva strykas under. Senare i livet gjorde hon karriär i Toronto och Montreál medan maken upplevde att äktenskapet hade gått i stå, förutom en besynnerlig passionerad period. Vad hände egentligen? Är en sådan fråga ens meningsfull att ställa på det sättet? Det visar sig: det viktiga är inte "vad som hände" utan hur olika människor förstår deras liv tillsammans.
Att minnas hänger ihop med hur vi förstår och begripliggör världen och det här förmedlas fint genom berättandet i Stories we tell; Polleys far, hennes (halv-)syskon, släktingar, moderns vänner och eventuella förbindelser lägger ut texten. En fin poäng filmen landar i (tycker jag) är att minnen ju sällan handlar om att rekonstruera "hur det var" (som om det skulle finnas ngt sånt ö.h.t.) utan att det rör sig om att placera sig i relationer till annat. Och det är här den här filmen bränner och sörjer. Det finns så många frågor. Avklarnade känslor men också det pågående. I synnerhet finns en kontrast att se mellan Michael Polley och Harry Gulkin, som visar sig vara Polleys biologiska far. Den tidigare talar om sina egna tillkortakommanden och den kärlek hans fru kanske fick uppleva och den Sarah Polley som nu de facto existerar just som hon är just på grund av denna förbindelse. Gulkin däremot får vi höra berätta bland annat att han alltid trott att hans relation med Polleys mor var en öppen hemlighet. Det drabbande i filmen är just de här människornas olika sätt att berätta (en spänning mellan bekännelse och att spela en roll bl.a.). Inte inst gäller det alla förhållningssätt som det avslöjar, också till andras anspråk på att beskriva hur saker har varit - som när Sarah blir mycket obekväm när Harry Gulkin vill skriva om hans mor.
Jag greps i tilltagande grad av relationen mellan Sarah och Michael Polley, här finns så mycket som trots allt snackande inte behöver sägas ut.
Sedan är det fint hur Polley leker med det dokumentära och det fiktiva, det är i högsta grad en film som vänder och vrider på sitt eget berättande. Bland annat får vi höra pappa Michael Polley läsa ur ett slags biografi som han börjat skriva, och dottern regisserar och rättar till. (Vid sidan av detta ser vi både riktiga och rekonstruerade, d.v.s. fiktiva hemvideor.) Historieberättandet blir här ett sätt att konfronteras med andra, och att det görs på olika sätt. Kort sagt: det här är en film om hur vi berättar och förstår tillsammans och allt är råddigt och snårigt men detta inte på något epistemologiskt plan utan på ett känslomässigt och existentiellt. Jag förvånades över hur rik på dimensioner den här filmen är.
Stories We Tell, 2012.
Att minnas hänger ihop med hur vi förstår och begripliggör världen och det här förmedlas fint genom berättandet i Stories we tell; Polleys far, hennes (halv-)syskon, släktingar, moderns vänner och eventuella förbindelser lägger ut texten. En fin poäng filmen landar i (tycker jag) är att minnen ju sällan handlar om att rekonstruera "hur det var" (som om det skulle finnas ngt sånt ö.h.t.) utan att det rör sig om att placera sig i relationer till annat. Och det är här den här filmen bränner och sörjer. Det finns så många frågor. Avklarnade känslor men också det pågående. I synnerhet finns en kontrast att se mellan Michael Polley och Harry Gulkin, som visar sig vara Polleys biologiska far. Den tidigare talar om sina egna tillkortakommanden och den kärlek hans fru kanske fick uppleva och den Sarah Polley som nu de facto existerar just som hon är just på grund av denna förbindelse. Gulkin däremot får vi höra berätta bland annat att han alltid trott att hans relation med Polleys mor var en öppen hemlighet. Det drabbande i filmen är just de här människornas olika sätt att berätta (en spänning mellan bekännelse och att spela en roll bl.a.). Inte inst gäller det alla förhållningssätt som det avslöjar, också till andras anspråk på att beskriva hur saker har varit - som när Sarah blir mycket obekväm när Harry Gulkin vill skriva om hans mor.
Jag greps i tilltagande grad av relationen mellan Sarah och Michael Polley, här finns så mycket som trots allt snackande inte behöver sägas ut.
Sedan är det fint hur Polley leker med det dokumentära och det fiktiva, det är i högsta grad en film som vänder och vrider på sitt eget berättande. Bland annat får vi höra pappa Michael Polley läsa ur ett slags biografi som han börjat skriva, och dottern regisserar och rättar till. (Vid sidan av detta ser vi både riktiga och rekonstruerade, d.v.s. fiktiva hemvideor.) Historieberättandet blir här ett sätt att konfronteras med andra, och att det görs på olika sätt. Kort sagt: det här är en film om hur vi berättar och förstår tillsammans och allt är råddigt och snårigt men detta inte på något epistemologiskt plan utan på ett känslomässigt och existentiellt. Jag förvånades över hur rik på dimensioner den här filmen är.
Stories We Tell, 2012.
Regi: Sarah Polley.
Manus: Sarah Polley & Michael Polley.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar