I första delen av filmen följer vi en kille som kallas Mouton, som gestaltas med bravur av David Merabet. Han är 17, den alkoholiserade mamman har inte längre vårdnaden om honom och han har börjat jobba på ett hotell, i en restaurang i en liten stad vid kusten, Courseulles-sur-mer. Vädret tycks alltid vara grått och blåsigt, bilderna från stranden är långt från några semestervyer. Mouton har ett litet gäng där han är liksom med men ändå finns en spänning där som ibland exploderar. På jobbet verkar han accepterad, men: "du gör ett bra jobb men du kunde vara snabbare" får han höra när han håller på med fiskfiléerna. Det är som att en mängd saker pågår och vi ser lite grann sippra in. När en ny tjej börjar arbeta där hittar han sällskap. Sen bryts filmen genom en sak som utspelar sig under en karnevalistisk fest till helgonet S:ta Annas ära. Händelsen kommer som en chock, och filmen övergår till att använda voice-over för att, tänker jag, markera att det inte går att enbart "visa" innebörden i det skedda. I andra hälften av filmen är Mouton inte med, det är däremot den lilla staden med dess för oss bekanta invånare som försöker leva vidare. Framför allt ser vi Mimi som jobbar på kennel och som har blivit tillsammans med samma tjej som vi såg tidigare i filmen i gänget som Mouton umgicks med. På byakrogen anmäler de att de ska gifta sig. Några apploderar, andra ser helt ointresserade ut.
Det som bär Mouton är den odelade uppmärksamheten vad gäller det vardagliga. Att röka en cigarett utanför sitt jobb, eller att dra en fylla på byafesten (en lång underbar scen från karnevalen med vindlande kameraåkningar), eller släppa lös (överge?) en hund från en kennel. Filmens ljud, ljus och klipp skapar känslan av utsnitt ur ett liv, eller, snarare, hur liv hänger ihop med varandra på sätt vi lätt är blinda för, som när vi tror att vi spelar något slags huvudroll i våra egna liv. På det viset blir Mouton en påminnelse om alla liv som pågår vid sidan av vårt. Och som exempelvis Wes Greene påpekar i Slant gäller det inte endast människoliv: den övergivna, men även befriade?, pojken, men också de andra karaktärerna, omges av vilda eller övergivna katter och hundar. Ett tema är med andra ord vilken beskrivning tittaren är benägen att dras till här.
Det märkvärdiga regissörerna lyckas med är att inte ladda karaktären Mouton full med egenskaper eller särdrag som gör att hans frånvaro skapar ett tomrum. Det vi ser är underfundiga leenden, ett slags öppenhet men ändå vaksamhet, tonåringens blivande. Mouton beskriver på det sättet tomrummet som vi upplever när en inte ens speciellt särskilt avhållen person inte längre finns i krokarna, den där ena typen som brukade hänga runt i olika sammanhang, och nu finns hen inte längre där. Just det får Deroos och Pistone tag i genom att göra film med små bokstäver och kanske oavslutade meningar.
Mouton (Sheep), 2013
Regi: Gilles Deroo, Marianne Pistone
Manus: Gilles Deroo, Marianne Pistone
I rollerna: Michaël Mormentyn, David Merabet, Audrey Clément
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar