Giorno e nuvole (2008)

Vad betyder det att vara arbetslös? Intressant nog är det en fråga som ett antal filmer tagit itu med, under de senaste decennierna också utifrån varierande klassperspektiv. Jag kommer att tänka på åtminstone två olika varianter (en med regi av mästaren Laurent Cantet) av filmatiseringar av berättelsen om en man som blir uppsagd och som inte klarar av att berätta för sin familj om detta utan låtsas jobba för WHO. Och sen mördar han familjen. 

Giorno e nuvole ("Days and Clouds") börjar på ett liknande sätt. Michele (Antonio Albanese) ordnar en stor fest för sin fru Elsa (Margherita Buy) som äntligen blivit färdig konsthistoriker. På det knappt avlönade, men givande, jobbet ägnar hon sig åt att restaurera fresker. Sen kryper det fram att Michele blivit uppsagd från sitt chefsjobb redan för flera månader sedan. Deras tillvaro i den övre medelklassen slits sönder: frun har kunnat ägna sig åt konst och de har bott i en flärdfull våning med städhjälp och allt. Nu gäller det att snabbt sälja bostaden och på något sätt hitta ett jobb. Samtidigt knakar det i alla möjliga fogar, för relationen med dottern Alice (Alba Rohrwacher) är inte den bästa, eftersom pappa tycker att dotterns pojkvän är för arbetarklassig och hennes jobb på restaurang tycker han inte heller är fint nog. 

Regissören Silvio Soldini (Pane e tulipani) har gjort en brutalt rolig och rörande film om arbetslöshet, klass och klassresor neråt. Nästan allt funkar. Genua-miljöerna, skådespeleriet (Albanese i synnerhet är i toppform) och en dialog som ofta är på pricken, som när far och dotter grälar om pojkvännen och Michele drar in något dottern sagt om att nån tidigare pojkvän inte ens visste vem Thomas Bernhard är. Visst, visst, somliga scener går kanske lite överstyr vad gäller dramatiken men som helhet är det en film jag helt och hållet dras in i. 

Klassresan neråt har många trappsteg. Det handlar om allt från att främmande människor klampar in i hemmet under lägenhetsvisningarna till att berätta för vännerna (med fina jobb) om att man kanske inte har råd att äta ute så mycket i fortsättningen. Elsa börjar arbeta som telefonförsäljare och sen blir hon sekreterare med en chef som gör närmanden (har hon råd att spjärna emot?). Michele i sin tur skäms över sin situation och den skammen har flera bottnar. Bland annat handlar det om att han känner sig sviken av vännerna som han grundat firma med. Nu ska han då kasta sig ut i ett arbetsliv som består av små snuttar av inhopp som arbetskraftsuthyrarfirmorna erbjuder. Michele prövar lyckan bland annat som bud. Men framför allt ligger han på soffan, oförmögen att göra något alls. När han genom olika förvecklingar börjar greja med fumligt renoveringsarbete (jfr fruns sirliga restaurationer) nås botten: hans kompanjoner, tillika arbetslösa, är killar som tidigare jobbat som hans underordnade. Och nu ska de låtsas kunna något om hur man fixar upp tapeter. Solidaritet över klassgränserna? Mja, inte så lätt är det.

Ytterst sett tangerar Giorno e nuvole prekariseringen av samhället överlag. Också den som har sitt på det torra kan en dag befinna sig i en position där den osäkra arbetsmarknaden också är ens egen lott, och där det inte finns någon given väg in i en framtid av ekonomisk trygghet. 

Någon kritiker har gruffat över att det inte händer så mycket i Giorno e nuvole. Själv var jag uppslukad, det är ju inte i varje film man får se karaktärerna i detalj gå igenom sin personliga ekonomi som de gör här. Trots att det egentligen varken till tematik eller stil är någon jätteoriginell framställning av temat lyckas Soldini få detaljerna rätt. Det han också lyckas med är att få åtminstone mig att bry mig om de här ganska osympatiska karaktärerna. Den här filmen borde plockas fram ur distributörernas gömmor och placeras bredvid exempelvis Robert Guédiguians katalog.