Jacques Audiard har genom Emilia Pérez påmint oss om musikalens innovativa former. Men har filmen något mer än en snitsig yta, snyggt foto och djärva grepp? Mja. Den här historien om advokaten (Zoe Saldana) i Mexico City som får ett uppdrag av drogkartellboss (Karla Sofia Gascón) landar vad jag kan förstå inte riktigt i något annat än i ond gammal könsessentialism som jag helst av allt skulle se på soptippen, för här är den inte liksom analyserad eller framställt genom kulturens märkliga prismor utan framställd på ett underliggande och skumt sätt som en idé om att män är råa och våldsamma, medan kvinnors lott är att vara goda och empatiska? Nåja kanske är det nu inte riktigt så svartvitt här heller men den tanken spelar man på. Något intressant tycker jag inte att man lyckas vrida ur transtemat här, som mest fungerar som det kan göra i en såpopera, som en fond för saftiga intriger. Audiard minns jag mest från Un prophète (2009) som var ett gediget fängelsedrama, om än också där kanske tämligen tillspetsat, men också från det gripande migrantdramat Dheepan (2015). Emilia Pérez är en film lika självmedvetet snygg som den kvartersbiograf i Helsingfors där jag såg filmen. Jag satt i min lyxiga och enorma fåtölj med en dyr ipa-öl bredvid mig och undrade var jag hamnat. Varför har den här filmen fått så många priser, vad är det folk ser i den annat än de där ganska fina musiknumren? Men själva innehållet är ju bara konventionellt och strösslat med fantasilösa vändningar?
Emilia Pérez, 2024
Regi: Jacques Audiard.
I rollerna: Zoe Saldana, Karla Sofia Gascón, Selena Gomez.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar