Pigen med nålen (2024)

Karoline (Vic Carmen Sonne) jobbar på textilfabrik. Kriget börjar lida mot sitt slut. Så vi snackar 1917 ungefär. På jobbet går det inget vidare. Hon vräks från sitt rum dessutom eftersom hon inte har betalat hyran. Livet ser inte ljust ut. Redan i början har Karolines ansikte ett oroat, härjat uttryck. Men där finns också ett slags upproriskhet. Upptakten till Flickan med nålen är lovande. Man vet inte hur det ska fortsätta. Det svartvita fotot tar oss med till sunkiga hyresrum och den klaustrofobiska fabriken. Också i staden tycks husen nästan välta över fotgängare och ekipage. Musiken surrar, viner och gnisslar oroväckande. Med andra ord: allt är illavarslande. När Karoline har en grej med självaste direktören på fabriken vet jag inte om det är något slags skillingtryck som filmen nu övergår i, men så är inte riktigt fallet. Det rör sig om en ganska stilren skräckfilm om ett samhälle som i anständighetens namn vänder bort blicken medan groteska och hemska saker kan pågå och pågå. 

Nej, Magnus von Horns film är inte särdeles djup eller subtil men den är uttrycksfull och bygger effektfullt upp sin värld som mot slutet krymper ner till en affär + bostad där Karoline numera bor med en madame, Dagmar (Trine Dyrholm) som tar emot barn som olyckliga mödrar dumpar hos henne. "Allt är till det bästa". Småningom går det upp för Karoline vad detta "bästa" består av, men då är hon redan djupt nere i ett eterrus som får verklighetens konturer att domna. Det är väl ungefär så vår egen tillvaro ser ut: omslutna av ett eller annat eterrus lullar vi in oss i tanken att saker nog är till det bästa, allt ordnar sig, det finns arrangemang som gör att allt nog är så bra, så bra. 

Magnus von Horn är en ny regissör för mig. I den här filmen finns det mycket att imponeras över vad gäller stil och atmosfär. Bara en sån sak, i en scen tycks ett öga se ut som textilier. I en annan ser vi ett landskap genom ett fönster som har de bekanta konturerna men allt är ändå liksom upplöst, i nästa stund ser vi Karolines figur i fönstrets glas. Inte minst hur vissa platser etableras på ett suggestivt sätt, som badhuset där mötet mellan Dagmar och Karoline först sker med en synnerligen grotesk inramning. Att det på tal om den här filmen dras paralleller till ryska Beanpole kan jag bra förstå, här finns nog en likhet i det där avseendet. Själv tänkte jag en och annan gång faktiskt på David Lynch och hans osaliga Eraserhead. Fabriker och foster och ett ansvar som tynger över personerna.