söndag 12 januari 2025

Lola (1961)

Nantes i ett Frankrike där minnet av kriget fortfarande sätter sin prägel på livet. Cabaretdansösen Lola (Anouk Aimée) har inte kommit över sin stora kärlek Michel men hittar tröst i tillfälliga möten, som med Frankie, en trånande sjöman från Chicago. Den grubblande Roland (Marc Michel) har just fått sparken för att han hänger sig åt dagdrömmeri och dyker upp sent. En dag stöter han på sin gamla ungdomskärlek Lola. "Jag vill inte göra någon illa, men ändå gör jag det fast jag inte vill, jag önskar att människor bara ska vara lyckliga", säger Lola. Hon sjunger om att behaga karlarna men i levande livet är det mera ambivalent. Hon är nämligen inte intresserad av att återuppliva relationen med Roland. Samtidigt har Roland utan sin vetskap tänt en gnista hos den ordentliga Madame Desnoyes som längtar efter, ja, en man (hennes make dog?). Desnoyes har i sin tur en 14-årig dotter som träffat Frankie på stan och i denne ser sina drömmar hägra. Drömmen om att åka iväg och bli dansös, som Lola, som hon påminner Roland om.

Detta är Jacques Demys tidiga film Lola. Först var den tänkt som musikal men så blev det inte. Tematiskt finns vissa överlappningar med den senare filmen Paraplyerna i Cherbourg. Till och med en karaktär återkommer (Roland). Också här handlar det om lycka och olycka, livsval och konsekvenser. Gemensamt för huvudpersonerna i Lola är att samtliga längtar efter ett annat slags liv, kanske någon annanstans, kanske med en häftig karriär. Det begär som beskrivs är en cementblandare av drömmar, intensiva känslor + fantasier. Det mesta brister och krossas, som då Roland faller för frestelsen att tjäna en hacka i fjärran land via en skum kontakt, som visar sig vara en brottsling som genast åker dit. I de allra sista sekvenserna frågar sig tittaren ännu vad lycka för de här människorna kan betyda, om det finns något bortom dröm- och projektionsvärlden. 

Lola är lätt att placera i sin tid och i sin kontext (fransk ny våg), men den är sin egen, den bygger upp en serie miljöer (hamnstadens gator, lägenheter, caféer, tivoli, bokhandel och, inte minst, kabaréteater) där fantasierna flödar. Men de flödar på ett liksom lågmält och ganska melankoliskt sätt, vilket är lite udda, för att filmen handlar ju just om rörelse, och uttrycker den också, inte minst genom Lolas dansnummer och Anouk Aimées nästan studsande manér. Eller som i den ganska ruggiga scenen när Frankie (Alan Scott) tar med Cécil (14-åringen) på tivoli och det är oklart vad slags rörelse & närmanden (grooming?) som vi får se här. Ja och allt börjar ju faktiskt med en amerikansk bil som vådligt rusar fram. Och så slutar det, in i en oviss framtid. Kanske är det mot bakgrund av det här, drömmarnas bräcklighet som kommer till uttryck på olika sätt i karaktärernas kroppar (här finns på ett tydligt sätt en uppmärksamhet på det kroppsliga, tycker jag), som alla dessa slumpmässiga möten av denna tittare kan tolereras (utan att bli fåniga alltså) och blir t.o.m. rörande. Den här rörligheten understryks dessutom genom Michel Legrands musik, som låter tragedi och komedi glida in i varandra.

Recensenter har jämfört med Viscontis Vita nätter, och det är ju helt rätt. Också här irras det runt i livet, om än mest i dagsljus. För det odrömmiga perspektivet står Michels moder som jobbar på café och är Rolands hyresvärd som också försöker ge den unga mannen några goda råd. Men goda råd och visdomar utdelade av andra, det är inte sånt som huvudpersonerna i Lola tyr sig till. Det här är den sortens film som bara blir bättre ju mer jag tänker på den, trots sin till synes lättsamma form så finns en allvarlig ton. 


Lola, 1961.
Regi: Jacques Demy.
I rollerna: Anouk Aimée, Marc Michel, Alan Scott, Elina Labourdette, Annie Dupéroux.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar