Mummola (2023)

Kanske det börjar hända saker i den finländska filmen som skulle föra in andra saker än det vanliga slentrianmörkret och den skrikiga eller ljumna filmteatern? Tia Kouvos Mummola är en glad överraskning, äntligen finns det ett intresse för annat än att bara raktuppochner berätta en historia. Ramen är väl nog inte så exceptionell, för det är frågan om en skildring av ett julfirande och några därpå följande dagar. Kouvo har dock en förmåga dels att jobba med dialog och med bilder som understryker ett seende lite från sidan, man har vägrat lägga berättandet till rätta genom att filma så att tittaren får en illusion av att "se allt som finns att se". Jesse Jalonens kamera håller sig statisk och befinner sig vanligen på ett visst avstånd, slående ofta står vi i ett dörrhål och betraktar vad som rör sig in och ut ur bild, livets som inte ryms i en nätt ruta. Och samtidigt finns en dynamisk ljudbild som i många fall understryker scenernas stökiga rörlighet.

Mormor Ella, familjens matriark (Leena Uotila), har bjudit in till julfirande hos henne och den alkoholiserade maken Lasse (Tom Wentzel) som mest sitter parkerad framför sportrepriser på TV. I en av de första scenerna ser vi (ur en lite udda vinkel) döttrarna trängas med sin mor bland julstöket. Ella pladdrar på om att det renoverats på Citymarket och blivit så fint, "som i en amerikansk serie ni vet" [jag har förstått att filmen utspelar sig i Lahtis-regionen]. Döttrarna suckar, inte har ju nåt särskilt hänt i den butiken, vad dillar morsan om? Så här fortsätter det. I en dialog som är på kornet håller man låda på ett sätt som mest avslöjar avståndet mellan människorna, ett avstånd som man slagit sig till ro med. Därför kan man ägna sig åt skillnaden mellan smör och margarin eller, som Risto (en av döttrarnas man), i det oändliga orera om organisationsförändringar. När man träffar en ny person och inte klarar av att säga något vettigt blir det: "nå har du några sjukdomar?" Den yngre generationen ser och hör de äldres oförmåga att bryta upp gamla mönster. När alkoholiserade morfar knappt klarar av att sitta vid bordet (så full är han) är det den typ tioåriga dottern som klarsynt undrar hur det är möjligt att man kan tillåta honom att vara med. Men hon är samtidigt den enda som snackar rakt med honom om hans missbruk. "Är det inte dyrt att dricka så mycket, tänk hur mycket ni kunde resa och kanske renovera huset?"

Visst kan man kanske peka på några scener som vältrar över i sketchens komik men just på grund av dialogen och fotot, för att inte tala om ett ofta utmärkt skådespeleri, blir Mummola en film som träffar en och annan nerv. Vändningen i Tom Wentzels morfarfigur Lasse är också fint genomförd, och nog så trovärdig. Och Leena Uotilas Ella, med sitt outsinliga pippi på att ta upp grannens diabetes eller att säga saker som "ja var och en har ju sitt kors att bära" är makalös. 

En annan grej som jag tänkte på genom att jag djupdök på Arenan och såg lite annan finländsk film, är att Tia Kouvo har skippat ganska många av stereotypierna vad gäller skildringen av män och kvinnor. Eller, så här: här finns det managerande kvinnor och tysta män, men Kouvo låter också det komplexa komma in. Som just i Tom Wentzels roll. Jag är helt säker på att den här regissören kommer att göra intressant film i framtiden. 

Mummola, 2023.
Regi & manus: Tia Kouvo
I rollerna: Ria Kataja, Elina Knihtilä, Leena Uotila, Tom Wentzel, m.fl.