Det här är ingredienserna i Frederick Wisemans dokumentär Boxing Gym från 2010. Låter tråkigt och enahanda? Inte. Wiseman har helt klart valt ut ett sympatiskt gym i Austin, Texas som drivs av en medelålders man som heter Lord. Träningslokalen inriktad på boxning tycks locka lite vem som helst och utgör en bisarrt lugn plats i ett annars otryggt samhälle. I filmen återkommer flera gånger den skjutning som just då hade ägt rum på ett college i trakten. Vi hör också om rån och våld som flera av personerna på gymmet utsatts för. Och en av dem är armé-rekryt som vill ut och kriga.
Snarare än machotag låter Wiseman boxningen framträda som en sorts dans. Inte undra på att ordet koreografi kom för mig inte så många minuter in i filmen. Det är kroppslig disciplin, rytm och rörelse istället för våld och brutna näsor. Fast förvisso finns det några i salen som uttrycker sig i såna banor att föreståndaren Lord blir lite bekymrad över motivationen, han vill uppenbarligen inte att hans sportgym ska göra folk bättre på att slåss. Och inte heller verkar det vara ett gym som vill "satsa" på folk och odla elittalanger, även om det finns nån som dillar om proffskarriär. De roligaste scenerna skildrar folks allra första kontakt med en boxningssal. Tränarna på gymmet framstår som vänliga och konstruktiva. Romantiserande och selektivt? Svårt att veta.
Med andra ord är ett av de teman som skildras den roll boxningen har i folks liv och vad det har med det våldsamma amerikanska samhället överlag att göra. Men det där skrivs en inte på näsan för här finns så mycket annat, framför allt en förunderlig förmåga att frammana platsen, detta lite sunkiga gym med väggarna tapetserade med mera eller mindre fåniga bilder. Man får intrycket av att alla är välkomna. Folk från olika bakgrunder tränar. Vi ser en mamma komma dit med en gosse som har epilepsi, en ung man har ett spädbarn med i en korg och i en scen ser vi en nöjd hund gnaga på ett ben. Livet tycks gå sin gilla gång inne på Lord's gym medelst mer eller mindre framsteg i träningen, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur länge gymmet kan ha funnits kvar och vad som händer med de där som helt uppenbart kom för att träna boxning för att inte hamna i trubbel.
Det finns ett drag av vemod i Boxing Gym mitt i allt idogt tränande. Kanske boxningen för Wiseman (som själv tränat boxning och känner sporten) blir bilden av någon slags sportslighet som håller på att gå förlorad, inte minst den brokiga gemenskapen förknippad med den.
Jag läste nyligen att Wiseman inte alls är ett fan av begreppet cinema verité. Pompöst, tycker han. "I think I make dramatic narrative movies based on unstaged events." Den berättelse som snickras fram i Boxing Gym är kanske ännu mer öppen än i vissa av hans mer tesdrivna filmer. Sport som gemenskap, kanske nåt sånt. Själv har jag ett ringa intresse för boxning och utöver Rocky, Raging Bull och vad de nu heter (den där hemska med Eastwood och Hilary Swank) har jag sett ganska få filmer som handlar om boxning med tanken att det knappast intresserar mig. Med Wiseman är det ju nu så att han kan få vad som helst att vara engagerande. Det är en förmåga som de bästa konstnärerna och journalisterna (här finns nåt som överlappar) har. Boxning blir i den här filmen ännu en sida av liv och samhälle att utforska, med en blick som nyfiket låter oss ta del av riktigt konkreta saker också. Som hur man håller armarna i rätt vinkel när man slår på en speedball.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar