När Helsinki Ciné Aasia offentliggjorde sitt program blev jag glad att hitta Naoko Ogigamis film i programmet. Hennes filmer upptäckte jag förra året efter att jag såg henne Hamon (Ripples) på bio, också då på samma festival. Efter det såg jag tre andra av regissörens filmer, inte minst Kamome shokudô (2006) som utspelar sig i Helsingfors. Jag blev betagen av Ogigamis kluriga, hjärtliga stil med roliga infall och färgstarka, men vardagsnära, karaktärer. Så detta är den femte filmen jag ser, och inte är jag besviken. Maru är en vackert gjord meditation som chosefritt lufsar fram genom sitt ämne.
Maru är ett av de ytterst få japanska ord jag kan och det hänger självfallet ihop med det gymnastiska underverket, katten Maru (en äldre gentleman vid det här laget) som demonstrerat att en rund form kan bli fyrkantig eller triangulär om det vill sig. Det runda är ledmotivet i Ogigamis film och allt börjar när en ung man, Sawada (Tsuyoshi Dômoto), får foten som konstnärsassisent (själva konstnären verkar vara en stropp). Han skadar sin hand och tar sikte på ett annat liv. En dag sitter i sin lite sunkiga lägenhet och stirrar framför sig. Han ser en myra irra runt och genom ett infall ritar killen en cirkel runt myran. Så en till, och en till. Penningar är det kärvt om och när han säljer olika sorters krääsä i antikvitetetsbutiken (we are not a pawn shop!! säger innehavaren ilsket) åker några av hans cirkelmålningar med i högen. Allt på det här runda klotet är ju ganska absurt och mitt i allt blir Sawada kände och uppburen i en hårt kapitalstyrt konstvärld.
När Sawada jobbade som assistent fick han kritik för att vara underdånig, för att leva ett liv som går i cirklar; nu anklagas hans konst av vissa för att sakna originalitet. Andra älskar dess "ursprunglighet", men det måste se exakt rätt ut och ge den räta virala feelingen. Originalitet, kopior, stjärnor och efterapare. En cirkel är en cirkel. Frågan är vad den fylls av.
Snarare än Ruben Östlunds ironiska The Square påminner Maru om Wim Wenders mjuka och reflekterande Perfect Days. Ytligheten och ihåligheten (men inte som en rund enzo) finns med på ett hörn men i centrum står Sawadas liv. Han har börjat jobba i snabbköp och av sina f.d. konstkolleger får han höra att det inte är ett respektabelt jobb. Hemmavid får han knappt en lugn stund med sina målningar eftersom den excentriska och sushiälskande grannen (Ayano Gō), som själv hoppas på att bli erkänd manga-konstnär, gör att det är i liv i luckan.
Cirklarna står för harmoni och laddas med allehanda betydelse. Jaja, resten kan du kolla på upp Wikipedia, som en zen-munk säger till Sawanda. Hans egna cirklar är åtminstone rubbade. När jag sitter och håller utkik efter de ampra tanter som Zinaida Lindén nämnt att brukar förekomma i Ogigamis filmer uppenbarar hon sig: det rör sig om hyresvärdinnan (Mari Hamada) som strängt påtalar att det finns ett runt hål i Sawadas vägg (som den osaliga grannen ställt till med).
Ett matematiskt snille på en parkbänk, ett filosofiskt affärsbiträde från Myanmar, en socialistisk konststuderande med megafonen nära till hands; Maru kryllar av udda existenser men varenda en är kärleksfullt tecknad, just som det brukar vara hos Ogigami. Och när jag går ut ur filmsalongen kan jag inte låta bli att lägga märke till de runda former som omger mig. Filmens uppmärksamhet smittar av sig, faktiskt mera än i Perfect Days som var nog så sympatisk men som ändå inte för mig steg mot höjderna. Maru stiger nog inte någonstans, det gör den inga anspråk på, men en fin liten film som närmar sig tillvaron med ett eget grepp är den. Inte minst påminner den oss om att existentiella frågor angår oss alla och att de uppenbarar sig oberoende om vi jobbar i butik eller är konstnärer, ingendera är finare, allt handlar om vad vi gör med våra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar