En förvirrad tonåring sitter hos en psykiater på en akutmottagning. Han/hen berättar något osammanhängande att han diagnostiserats med med schizofreni och att han behöver utkomststöd för att klara sig. Hans mamma vill inte hjälpa honom. För att han är homosexuell? Läkaren försöker hantera situationen medan patienten yrar oroligt, orden flödar. När tonåringen lämnar rummet fattar läkaren telefonluren och ringer till något socialkontor för att kolla läget med utkomststödet (welfare). Han får inga besked, och frustrationen tilltar. Han ger sig inte utan yrkar, påtalar, ja, befaller.
Ett annat telefonsamtal: en läkare ringer ett privat sjukhus för att protestera mot att en patient släppts iväg för tidigt och nu hamnat där på akuten. Så får det inte fungera, dundrar han i luren, han vill helt enkelt få det rapporterat och få det dokumenterat. Samtalet avslutas med att sekreteraren på det andra stället slänger luren i örat på honom.
Det här är två avsnitt i Frederick Wisemans Hospital från 1970. Jag ser den med High School (1968) i gott minne, det var alltså en skildring av lärare som verkar synnerligen osäkra på sitt uppdrag i en tid av förändring. Hospital utgår från en av allt att döma underresurserad akutmottagning på Metropolitan hospital i New York (nära Harlem). Det är frågan om offentlig vård och många av patienterna är svarta. Vi ser mötet mellan vårdare som gör vad de kan i en hemsk situation och patienter som kämpar med fattigdom, våld och missbruk. Detta är inte sjukhusporr eller sensationalism. Utan, som alltid med Wiseman, en film om samhället, och samhället är människor och de institutioner som vi kontinuerligt bygger upp, tröga och föränderliga, gåtfulla och konkreta.
Vårdarna, de är inga superhjältar, utan gnor på i sin vardag med en strid ström av patienter som är riktigt illa däran. En av dem är en ung man (ser ut som student) som snedtänt på meskalin (eller fått i sig nåt annat?). Han tror att han ska dö och läkaren säger lugnt, lugnt: no, you're not going to die. Det är en lång scen och inte för den äckelmagade, men här ser vi ett patientmöte där läkaren gör vad han ska och där empatin består av att sakligt och utan krusiduller säga: nej du kommer inte att dö.
Förutom på samhällsklyftor och vikten av fungerande sjukvård tänker jag när jag ser Hospital på hur institutioner fungerade innan digitaliseringen. I en scen ser vi två damer varav den ena är patient som är illa däran med något slags akut lungåkomma. Hennes vän (dotter?) är med henne och blir intervjuad om om allt möjligt kring kvinnans sjukdomstillstånd. Det finns bland annat en fråga om vad en läkare heter som skött kvinnan och vi får se hennes väninna gräva fram en lapp, som läkaren sedan skriver av.
Lucien Castaing-Taylor och Véréna Paravel var tydligt influerade av Wiseman i deras experimentella dokumentär De humanis corporis fabrica (2022). Den rör sig ut och in i den mänskliga kroppen, och kameran närmar sig sjukhusvärlden från en främmande vinkel, närmast ur nymaterialismens intresse för interaktionen mellan substanser; ett Parissjukhus studerat som materia.
Wiseman håller sig i Hospital till människan och institutionerna, även om, liksom i hans andra filmer, det finns rum för konstnärliga grepp i dokumentären. Detta inte minst i slutvinjetten som tar oss ut ur sjukhuset med en utzoomning där vi hör sjukhusets röster dränkas i stadens ljud medan sjukhusets fasad mer och mer blir en del av New York och dess liv. Det är otroligt vackert gjort, en avslutning på en uppmärksam film. Framför allt: den skyggar inte för något men visar också prov på omdöme när det gäller vad som ska befinna sig i bild och hur det ska göras.
I Finland finns det människor som av ideologiska skäl trummar ut budskapet att det inte finns någon hälsovårdskris i vårt land. Statsministern är dessvärre en av dem som hamrar på den trumman. Jag önskar det skulle finnas en Wiseman som kunde dokumentera läget inom sjukvården med samma iakttagelseförmåga som han uppvisar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar