Michi (Kumiko Asô) har just börjat jobba i en blombutik. Hon verkar social och mån om att lära känna människor. Men stämningen är dyster. En dag är Taguchi, som vi lärt känna som en datanörd, försvunnen. Michi trotsar de sociala konventionerna och tar sig in i hans bostad. Och upptäcker där att allt absolut inte är som det ska. Parallellt introduceras Ryosuke som studerar ekonomi. Han försöker bli vän med Harue (Koyuki) som jobbar med att programmera datorer. Men hon odlar en filosofi om att vi alla är ensamma. Men frågan är om hon står för det.
Och sen dyker ruggiga saker upp, först i samband med internet, som Ryosuke (datorointresserad) dristar sig till att logga in på. Den primitiva grafiken leder honom genom olika dialogrutor som han slött klickar bort. Sen slocknar skärmen, och han själv speglar i rutan genom något som ser ut som en bilderna genom en skruttig webbcam också, och så ser han en annan gestalt dold av mörkret.
Spöken dyker upp men det är mestadels ledsna och deppiga spöken som, inser jag, är skrämmande lite på samma sätt som en väldigt ensam människa kan te sig skrämmande.
Kiyoshi Kurosawas film Pulse handlar för att uttrycka saken lite fyrkantigt om den urbana ensamheten och vad den gör med människor givet teknologins möjligheter. Konturerna i berättelsen bär skräckfilmens markörer, men bara på ett ganska vagt sett, men i övrigt tänker jag ofta på Tsai Ming Liang och hans bostäder och städer fulla av ensamhet och kontaktlöshet (som i filmen där flera personer bebor samma lägenhet utan att tyckas veta om varandras existens).Bilderna badar i ett gråbrunt ljus. Den värld vi kastas in i består av öde gator, betonghus rum där ensamheten verkar sitta i väggarna. Det är ofta så mörkt att vi knappt urskiljer mer än konturer. Ofta skuggas saker av gardiner eller märkliga plastupphängningar. Allt är beslöjat.
Det märkliga med Pulse är att budskapet om det farliga internet och den hemska ensamheten bultar in med hammare i korta dialoger. Men det är som att filmen också existerar på ett plan bortom de här fånigheterna, när den uppgår i rumsligheten och hur den förmedlar relationen mellan människor. Det är något med kameran, hur den rör sig, med färgerna som andas hotfullhet & varsel, något med tystnaden och ödsligheten, på något sätt blir det en inte bara snygg (den tidiga internetgrafiken väcker rentav nostalgi) utan också på något sätt slående film av detta, som i slutet kanske närmar sig ett ytterst obehagligt stråk i Japans historia.
Och när jag stänger av datorn efter att ha sett Pulse via Criterion channel tycker jag att min skärm ser besynnerlig kuslig ut....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar