Jag hade inga speciella förväntningar på Minari. Så när jag såg den blev jag glatt överraskad. Det här är en ovanlig film med många och komplexa teman. Och som använder sig av det symboliska utan att det blir trubbigt.
En familj med rötterna i Korea flyttar ut på vischan i Arkansas. Det är åttiotal, Reagans decennium, ändå är den variant av den amerikanska drömmen mera något vi kanske förknippar med 1800-talet: att odla jorden och göra den till sin, att bli självständig och fri. Allt detta genom att odla koreanska grönsaker för en ny marknad som uppstått. När familjen anländer till sin gård stegar mannen i huset, Jacob (mycket bra och subtil Steven Yun), runt på de nya ägorna och är nästan sprickfärdig av nöjdhet. Han böjer sig ner i gräset och bökar fram en jordklump. Titta, så vacker färg på jorden! Hustrun Monica (Han Ye-Ri) tittar på maken som om han förlorat förståndet. Hon delar inte hans dröm om att odla jorden och bli rik. Och huset som står på hjul ger hon inte mycket för. Bland annat oroar hon sig för att sonen David (underbara Alan Kim) har ett hjärtfel och borde bo närmare stan så de har tillgång till vård. Föräldrarna jobbar tillsammans på ett kläckeri där de sorterar kycklingar. De små liven med en äggkläckande potential placeras i en box (de blir produktionsdjur). De övriga avlivas. Monica oroar sig för att hon jobbar för långsamt, för det har hon fått höra i Kalifornien, där familjen bodde tidigare. Nejnej, säger kollegan, här är din takt helt okej.
På gården är det tungt. Jacob kämpar och sliter och en granne har han med sig också, men det vill inte lyckas. Inte minst saknas något fundamental: vatten.
Lee Isaac Chungs film är ovanlig. En amerikansk film som är mycket lågmäld. Som är både tydlig och subtil. Som rör sig mellan lägen och förväntningar på en dramatisk båge. När mormor (Youn Yuh-Joung) dyker upp med väskorna fulla av koreanska delikatesser handlar det inte längre bara om Monicas vantrivsel, utan nu också om lilla Davids avsmak för mormodern, som svär och spelar kort och inte motsvarar den bild av en snäll amerikansk mormor som riggat upp i sitt huvud.
Minari rör sig mellan vardaglighet och parabel, mellan det stillsamt absurda (som den korsbärande grannen) och de dramatiska kurvorna. På något sätt lyckas den hålla styr på det. Och det är här filmen är så intressant, att den inte låter sig sorteras in i självklara kategorier om vad den gör. Det handlar kort sagt om de ganska komplicerade existentiella lägena som åtminstone jag är ganska ovan med att se på film. Jag tänker exempelvis på kontrasten mellan Minaris sätt att skildra hopp och framtidsutsikter, the new start, i relation till mellanförskapet och Anora, som ju också hade den här tematiken. Den senare pekade med hela handen, skrev budskapet med stora och pråliga bokstäver så att alla ska fatta, medan Minari rör sig i mindre självklar terräng, även om den berör bekanta troper och genomsliten tematik (den amerikanska drömmen). Monica och Jacob, för att inte tala om mormor Soonja, lyckas behålla något av den gåtfullhet som behövs för att en film ska vara bra. Och det är just det som saknades i exempelvis en Anora, där det inte finns något alls bortom det som visas.
Ju mer jag tänker på Minari, desto fler lager avtecknar sig. Och det fina är hur allt binds ihop. Det ekokritiska hör ihop med reflektionen kring ursprung, familjedramat vävs samman med filmens funderingar kring utkomst och arbete. Från natur till fabrik, från jorden till hemmet, från staden till landet, från brunnens vatten till Mountain dew.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar